Involvera civilsamhället redan innan en kris

Hur påverkar en pandemi invånarnas livsvillkor? Den frågan ställde sig Huddinge kommun i ett tidigt skede av coronakrisen och vi på Ramboll fick uppdraget att genomföra en studie om pandemins effekter kopplat till sociala förutsättningar. Man misstänkte att vissa Huddingebor hade drabbats hårdare av pandemin, både på individ- och gruppnivå, beroende på livsvillkoren de haft innan krisen uppstod. Genom ökad kunskap ville man parera att vissa invånare drabbas oproportionerligt mycket.

Vi hoppas att Huddinge kommuns initiativ och studiens resultat kan fungera som inspiration och vi vill uppmana fler kommuner och regioner i Sverige att börja agera för en mer jämlik krisberedskap.

Civilsamhället är nyckelspelare

Studien visar att civilsamhället, det vill säga föreningar och ideella organisationer med stark lokal förankring, har den kunskap om invånarnas förutsättningar och behov som kommunen behöver för att sätta in rätt åtgärder och bidra till ökad jämlikhet. En klok väg att gå är därför att involvera civilsamhället redan innan en kris.

Civilsamhället är inte en gapfiller, de är en nyckelspelare som fler behöver lyssna på och inkludera i samhällsplaneringen, ”Vad kan ni? Vad vill ni?”. Se bara på de insatser som gjordes av föreningar och organisationer under flyktingvågen, skogsbränderna 2018, eller nu under pandemin.

Risk att åtgärder riktas åt fel håll

Insatser under en kris, likväl som i vardagen, måste bygga på en behovsanalys grundad i en god förståelse för invånares faktiska livsvillkor.

Beslutsfattare som saknar en djupare kunskap om invånares livsvillkor i exempelvis utsatta områden riskerar att fatta sämre beslut. Ofta saknas just en bredd av perspektiv bland de som fattar besluten. En iakttagelse från invånarna i Huddingestudien är att vissa offentliga ytor börjat användas på nya sätt sedan pandemin startat. Först tömdes ytorna på människor som annars besöker dem dagligen och sedan upplevdes kriminell verksamhet ha flyttat ut i det offentliga rummet och bidragit till en känsla av otrygghet. En annan var att civilsamhället noterade en ökning av våld i hemmet och våld i nära relation som en konsekvens av att förövarna spenderat mer tid i hemmet och att våldsoffren varit mer isolerade under pandemin.

Om det saknas förståelse för dessa mekanismer riskerar man att rikta åtgärderna åt fel håll vilket leder till att det offentliga i all välmening lägger resurser på konventionella lösningar som inte träffar rätt. Insatser under en kris, likväl som i vardagen, måste bygga på en behovsanalys grundad i en god förståelse för invånares faktiska livsvillkor. Ofta görs inte heller några effektutvärderingar för att mäta hur stödinsatser eller information når fram och vilken skillnad de gör för invånarnas livssituation.

Lotsa samhället genom krisen

Många invånare påverkas under krisen men när samhället gör insatser så behöver vissa invånare mer stöd än andra. Vi hoppas att den kunskap som pandemin gett oss om hur olika samhällsgrupper drabbas kan leda till en förändring, så att beredskapen och stödinsatserna utformas på olika, mer träffsäkra, sätt. Att känna till och hantera olikheter i befolkningen – genom att föra dialog med människor på deras villkor och inkludera dem i planeringen – är centralt inte bara ur ett rättviseperspektiv för individerna utan också för att lotsa hela samhället genom krisen.