”Ingen bidragskran som står och läcker” – om statligt stöd till ryskt civilsamhälle

Debatten uppstod efter en nyhetsartikel i Dagens nyheter i söndags med rubriken ”400 miljoner i stöd till Ryssland fortsätter betalas ut – trots kriget”. 

Först ska sägas att det rent budgettekniskt inte handlar om bistånd, utan stödet till Ryssland går under utgiftsområde 5, ”Internationell samverkan”. (Se faktaruta.)

Joanna Kurosz berättar att Sida redan har gjort vissa förändringar. 

– Det kommer inte att finnas några former av samarbeten där ryska statliga aktörer är inblandade. Tidigare har vi haft något samarbete med exempelvis en institution på ett universitet om civilsamhällesfrågor, säger hon till Altinget.

Det är ett Ryssland som för anfallskrig mot Ukraina. Går det ens att garantera att de pengar som förs över till civilsamhället inte beslagtas och hamnar hos den krigförande staten?

– Det finns omfattande kontrollsystem, både våra egna och våra partners. Det kräver revisioner, i den mån det går. Men också att man för dialog och samarbetar – och att man kontrollerar att arbetet görs. Men prioritet ett är i nuläget våra partners säkerhet.

Hur kontrollerar man ”på avstånd” att arbetet görs?

– Ta stöd till fria medier som exempel, då ser vi om det produceras någonting. Vi har en gedigen kunskap om hur man arbetar i Ryssland, eftersom vi har stöttat dem år efter år när andra givare har kommit och gått.

Fortsatta protester

Trots Putins järngrepp över Ryssland fortsätter människor där att protestera. Omfattningen är svår att överblicka, men ett par uppgifter är värda att notera.

• På tisdagskvällen rapporterade människorättsgruppen @OVD-info att 6 784 personer har gripits i protester mot kriget sedan den 24 februari. Protester som återkommit i över 50 städer.
• The Economist har spårat protester i sociala medier, och bara på Instagram lades 330 000 bilder upp med hashtaggen #нетвойне – #nejtillkrig – mellan den 26 och den 28 februari. 

Förändrat över tid

Det kan också vara intressant att notera hur biståndet har styrts om sedan 2005, då Parisagendan antogs. Då var man överens om att budgetbiståndet skulle öka. Senare, i takt med att demokratin globalt började att försvagas, fick givarländerna styra om allt mer mot stöd till civilsamhället.

Göran Holmqvist som är chef på Sidas avdelning för Asien, Mellanöstern och humanitärt bistånd, ser fler faktorer som ledde fram till den förändringen. Han markerar att Sverige aldrig har gett något budgetstöd till Ryssland. Frågan här gäller förändringen av svenskt utvecklingssamarbete sett över tid.

– Karaktären på Sidas samarbetsländer förändrades också. Parisagendan byggde på att samarbetsländerna hade ett rimligt gott samhällsstyre, och givarländerna skulle agera långsiktigt och förutsägbart. Men med allt fler länder som befann sig i konflikt och hade ifrågasatta institutioner, så blev det svårare, säger han till Altinget.

Beroendet minskade

Dessutom gick fler länder från att vara låginkomstländer till att vara medelinkomstländer, och de minskade därmed sitt biståndsberoende.

– Som exempel kan nämnas Sydafrika, Botswana och Vietnam. Att biståndsberoendet minskade skulle jag säga är en av biståndets största segrar, för tidigare beskrevs det beroendet som evigt. Biståndet utgjorde på den tiden 20 procent av BNP för Tanzania och Mocambique, i dag kanske den siffran är 5 procent. Då rör sig givarna mer i marginalen. Då blev Parisagendan inte lika tungt vägande. Trycket på samverkan minskade när beroendet minskade.

Holmqvist menar också att vare sig givare eller mottagare riktigt levde upp till Parisagendans premisser.

– De skulle vara transparenta och ha en god samhällsstyrning. Vi skulle vara långsiktiga och inte öronmärka biståndet. Ingen av oss levde helt upp till det. Och när det avslöjades en del korruption, när förtrycket ökade, då blev det svårt att försvara budgetstöd.

Riskabelt arbete

En sista bidragande faktor till de långsiktiga förändringarna av biståndets inriktning har varit att multilaterala organisationer, som FN och Världsbanken, har fått ta den samordnande rollen i några av länderna med svag statsförvaltning.

– Det skedde i takt med att kraven ökade på redovisningen, för de har ökat. Vi har mycket mer redovisning och revision i dag än vi hade då. Hellre än att ge budgetstöd till exempelvis Afghanistan, så fick Världsbanksfonden riktade stöd för att bygga upp statsförvaltningen.

Men kan man garantera att hjälp till civilsamhälle i en krigförande stat inte hamnar fel?

– Det beror på hur man kanaliserar resurserna. Det är helt uteslutet att vi kanaliserar något till den ryska staten. Det som går till civilsamhället är däremot oerhört angeläget.

– Sedan krävs det att det finns en tillräckligt stor sfär för civilsamhällets organisationer att verka i. Men vi har stöttat det civila samhället i Syrien och i andra väldigt svåra konflikter. Det är inte okomplicerat, och om regimen blir för våldsam mot dem så att de inte kan verka så klipper vi stödet.

– Tyvärr kan vi inte alltid berätta detaljer om vilka organisationer det är vi stöttar. För i känsliga situationer där de gradvis begränsas allt mer så kan det vara förenat med stora risker för deras säkerhet, säger Göran Holmqvist.