Har staten drabbats av kulturhistorisk minnesförlust?

I Sverige talar vi gärna om kulturarv, arkitektur och kvalitet. Om vikten av historia, identitet och långsiktighet i samhällsbyggandet. Samtidigt pågår just nu en utveckling som riskerar att underminera just dessa värden – och äventyra konkreta, oersättliga delar av vår fysiska kulturhistoria.

Statens fastighetsverk har till uppgift att förvalta statens kulturhistoriskt värdefulla fastigheter: slott, herrgårdar och miljöer som formats under århundraden och som utgör en del av vårt gemensamma samhällskapital. Trots detta planeras nu försäljningar av just sådana objekt.

Bland de fastigheter som nämnts i den offentliga diskussionen finns exempelvis Salsta slott och Mälsåkers slott – båda med mycket höga kulturhistoriska värden och stark koppling till det svenska 1600- och 1700-talet men även senare arkitektur- och samhällshistoria.

Blottar ett grundläggande systemfel

Orsaken till avyttringarna tycks inte vara bristande kulturhistoriskt värde, utan ett regelverk som inte tillåter att myndighetens överskott används för fastigheter som inte är ”självfinansierande”.

Här blottläggs ett grundläggande systemfel. Kulturarv är sällan lönsamt i strikt ekonomisk mening, men det innebär inte att värdet är lågt. Tvärtom rymmer dessa miljöer historia, arkitektonisk kunskap, estetiska kvaliteter och kollektiva minnen.

När sådana värden vägs bort till förmån för kortsiktig ekonomisk logik riskerar vi något som med rätta kan beskrivas som en kulturhistorisk minnesförlust. Det handlar inte om nostalgi eller motstånd mot förändring, utan om ansvar över tid – om insikten att det som har byggts upp under generationer inte går att återskapa när det väl är borta.

Kulturarv bevaras gemensamt 

Samtidigt vore det ett misstag att se detta som en fråga enbart för staten. I många andra länder kombineras ett tydligt offentligt ansvar med ett starkt civilsamhälle, privata donationer, stiftelser och kapital som långsiktigt knyts till bevarandet av kulturhistoriska miljöer.

Erfarenheter från exempelvis Storbritannien, där organisationer som National Trust förvaltar stora delar av det byggda kulturarvet, visar att detta ytterst handlar om att acceptera att kulturarv kostar pengar – och att kostnaderna bärs gemensamt.

Stoppa avyttringarna

Ett bredare samhällsansvar innebär dock inte att staten kan eller bör dra sig tillbaka, tvärtom. Och på kort sikt är statens ansvar helt avgörande. Försäljningar av kulturhistoriskt värdefulla fastigheter är irreversibla beslut och kräver därför särskild försiktighet och politiskt omdöme.

Kulturarv är sällan lönsamt i strikt ekonomisk mening, men det innebär inte att värdet är lågt

Nu måste de planerade avyttringarna hejdas. Därefter behöver formerna för ägande och förvaltning av kulturhistoriskt värdefulla fastigheter ses över i grunden.

Vill man på allvar tala om kulturarv och om kvalitet i arkitektur och byggande, borde utgångspunkten vara självklar: att vårda det som redan finns och att lära av det. Frågan är därför inte om staten har råd att ta ansvar för kulturhistorien, utan om vi har råd att låta bli.