Civilsamhället behandlas som skurgumma och sophämtare

Jag är föreningsaktiv och volontär på fritiden. Jag ser hur samhället framgångsrikt kan arbeta tillsammans med föreningar och ideella, att det många gånger är det effektivaste sättet att få något uträttat. I veckan lyssnade jag både på en återstartskonferens och på en dag om mänskliga rättigheter. I bägge fallen konstaterades det att de som har den faktiska kunskapen om hur den enskilda människan drabbas och hur livssituationen ser ut, nästan alltid är civilsamhällets aktörer. Myndigheter och samhällsfunktioner har allt för dålig kunskap, inaktuella lägesbilder och en stel styrning som gör att de inte kan verka även om de skulle se var insatserna behövdes.

Bespara oss lovord och hyllningar

Under de senaste åren, framför allt efter 2015, lyfts civilsamhällets roll gång på gång som lösning, eller del av lösningen, inom många politikområden. Det samhällsfunktionerna inte klarar av trycks över på civilsamhället just med hänvisning om kunskap och närhet.

”Utan civilsamhällets insatser hade vi aldrig klarat detta” är en replik som fälls gång på gång, oavsett om det handlar om samhällets förmåga att ta emot osedvanligt många flyktingar, hantera skogsbränder eller en pandemi. Civilsamhället gör enorma insatser både i antalet timmar och nedlagda pengar. Det kommer ofta upp i de utredningar eller genomlysningar som görs efter ett akut läge. Hyllningarna, lovorden. Men, det gör mig också trött, ledsen och enormt frustrerad.

Civilsamhället har tagit täten gång på gång. Vi väntar på att samhället följer i våra fotspår och tar vid efter den akuta fasen. Överbryggar, skapar långsiktiga strukturer för att möta nästa akuta situation bättre rustade och framför allt ger oss möjlighet till återhämtning.

Trycket ökar på civilsamhället

Men, här kommer mitt stora men, jag ser det inte hända. Det jag ser är snarare att det i utredningarna skrivs fram ökat tryck på civilsamhället som problemlösare, skurgumma och sophämtare för det samhället lämnar efter sig. Långtidssjuka, funktionsnedsatta, nyanlända: listan kan göras lång på de som inte passar i de allt stramare samhällsstrukturerna. Resultatet är att fler samhällsgrupper tvingas vända sig till civilsamhället, trossamfund och föreningar för att ha en uthärdlig livssituation, oftast under existensminimum.

Just nu står hyllandet av civilsamhället och ideellt arbete mig upp i halsen.

Vi är oerhört många som fortfarande städar upp efter politikens svek 2015 när murarna byggdes och flyktingar blev paria. När politikernas beröringsskräck spreds lika snabbt som covid-19.

För en tid sedan släpptes boken Den onödiga flyktingkrisen där ett femtiotal personer med gemensamma krafter beskriver utvecklingen i Sverige sedan 2015. Nu finns ögonvittnesskildringar och forskningsbaserade publikationer, antologier och artiklar. Det finns doktorsavhandlingar och rapporter. Men varför lyfts det inte i debatten? Ska inte återstarten gälla alla?

Inga återstartsbidrag eller pandemistöd

En rad sektorer fick akuta krisstöd under pandemin och det pågår en rad återstartsutredningar och insatser. Men för oss är det samma som tidigare. Ingen lindring, inga pandemistöd eller återstartsbidrag.

Just nu står hyllandet av civilsamhället och ideellt arbete mig upp i halsen. Jag behöver mer än lovord. Jag och mina medvolontärer behöver ett samhälle som tar sitt ansvar för det som de rimligen bör ha, som att minska sociala klyftor, utanförskap och fattigdom genom riktiga insatser som ger varaktiga resultat där ursprungsland får underordnad betydelse. Där alla människor behandlas lika – det står i regeringsformen, vår grundlag: Den offentliga makten ska utövas med respekt för alla människors lika värde och för den enskilda människans frihet och värdighet.

”Jag kan inte acceptera”

Självklart kommer jag att fortsätta som tidigare och finnas där vi ideella behövs. Men jag kan inte acceptera att hålen ökar, blir större för varje kris som samhället går igenom. Jag kan inte acceptera att vi föreningar inte är en del av ansvariga, långsiktiga och bärkraftiga lösningar för komplexa samhällsproblem, där vi får den roll vi ska ha – att vara just civilsamhället. Där vi inte behöver laga samhällets tillkortakommanden, agera socialtjänst, akut psykiatri, arbets- och bostadsförmedling. Där vi får bolla över till samhället i stället för tvärtom. Låt oss få återhämtning och ge oss rätt roller.