Björn Eriksson: Att begränsa tillgången till domar gör trygghet till en handelsvara

I ett samhälle där förtroende är en förutsättning för både trygghet och demokrati är möjligheten att göra bakgrundskontroller inte någon lyx – det är en nödvändighet. Oavsett om vi ska anställa en medarbetare, anlita en hantverkare som ska ges tillträde till vårt hem eller välja tränare till våra barn, bygger våra beslut på att vi kan lita på att personen i fråga är lämplig. Därför måste tillgången till offentliga domar från svenska domstolar förbli både enkel och billig.

Barns säkerhet ska inte vara en ekonomisk fråga

I dag talas det allt oftare om att bakgrundskontroller endast ska få utföras av särskilt licensierade företag. Tanken kan låta ordnad och trygg, men i praktiken skapar den ett farligt A- och B-lag. Om bara några få aktörer tillåts sälja dessa tjänster – och till höga priser – innebär det att bakgrundskontroller i praktiken blir ett privilegium för företag med stora HR-avdelningar och kommuner med robusta budgetar. Den lilla idrottsföreningen, den enskilda föräldern eller en frilansjournalist skulle stå utan verktyg.

Det är inte acceptabelt. Domar är offentliga handlingar – de tillhör oss alla. Offentlighetsprincipen är inte en teknikalitet som staten kan tona ned när den känns besvärlig, utan en demokratisk grundsats som gör det möjligt att granska makten, avslöja oegentligheter och fatta informerade beslut. Om tillgången till domstolsavgöranden begränsas eller fördyras monterar vi ned en av de viktigaste trygghetsmekanismer samhället har.

Om tillgången till domstolsavgöranden begränsas eller fördyras monterar vi ned en av de viktigaste trygghetsmekanismer samhället har.

Konsekvenserna blir påtagliga. Ett av de tydligaste exemplen gäller barn och unga. Det är väl känt att personer med tidigare sexualbrott, narkotikabrott eller våldsbrott i flera fall har kunnat fortsätta som tränare eller ledare inom ideella föreningar – inte för att systemen saknas, utan för att de nuvarande rutinerna är otillräckliga och svåra att administrera för mindre aktörer. Ska barnens säkerhet verkligen vara avhängig av en förenings ekonomiska förutsättningar?

Kontroller kan stoppa gängen

Risken stannar inte vid barnidrotten. Öppen tillgång till domar är också ett effektivt skydd mot att organiserad brottslighet tar sig in i företag, upphandlingssystem, vårdinrättningar och andra delar av den offentliga sektorn. Varje gång en arbetsgivare eller förening kan kontrollera en sökandes bakgrund minskar risken för infiltration, penningtvätt eller otillbörlig påverkan. Ett samhälle som gör sådana kontroller svåra eller dyra skapar i praktiken bättre villkor för kriminella nätverk.

Regeringen har tillsatt en utredare – generaldirektören för Integritetsmyndigheten Eric Leijonram – som ska analysera behovet av bakgrundskontroller i både offentlig och privat verksamhet. Det är viktigt att diskussionen inte fastnar i de behov som finns hos stora företag och organisationer. Även småföretagaren som ska göra sin första anställning, kvarterets bollklubb som ska anlita en barntränare och pensionärsparet som ska lämna nycklar till en hantverkare, alla har de legitima skäl att enkelt och billigt få göra bakgrundskontroller.

Behåll öppna rättsdatabaser

Integritet lyfts ofta fram som argument för begränsningar – men just integriteten försvaras också genom att vi kan fatta informerade beslut och skapa trygga miljöer. Sekretesslagstiftningen är redan utformad för att skydda personliga uppgifter som inte ska spridas. Offentlighetsprincipen och rättsdatabaser hotar inte integriteten; de balanserar den med behovet av insyn och säkerhet.

Att införa licenskrav eller begränsa tillgången till domar vore att skapa en marknad där trygghet blir en handelsvara. I ett demokratiskt land måste vi gå åt motsatt håll: ge alla medborgare – privatpersoner, småföretagare, föreningar och journalister – möjlighet att enkelt och billigt ta del av de offentliga handlingar som redan är deras.

Sverige ska vara ett öppet samhälle. Det förutsätter att vi behåller öppna rättsdatabaser. Demokrati och trygghet får aldrig bli en fråga om plånbokens storlek.