Tankesmedja: Qatargate riskerar att urholka den europeiska demokratin

Gnissel i samarbetet

Det är inget nytt med långa EU-valkampanjer. Som vi vet från amerikansk politik stiger valtemperaturen gradvis i Europaparlamentet redan ett och ett halvt år före valdatumet.

Men mot en bakgrund av hetsig smutskastning riskerar valrörelsen nu att fördärvas av ett dystert politiskt klimat.

Men mot en bakgrund av hetsig smutskastning riskerar valrörelsen nu att fördärvas av ett dystert politiskt klimat. Detta kan skapa ytterligare problem i samarbetet mellan partierna under resten av perioden – och ökar sannolikheten för ett protestval 2024 som kan stärka ytterkanterna och resultera i ett mer splittrat parlament än idag, där det mesta av politiken bestäms av de fyra mittenpartierna, EPP, S&D, De gröna och det liberala Renew.

Som Stéphane Séjourné från Renew-gruppen sa till Financial Times den 29 januari: ”Om vi inte löser problemet före sommaren kommer det att leda till extremistiska debatter inför det kommande EU-valet.”

Redan nu innebär den omfattande valrörelsen att nya lagförslag från och med nästa sommar kommer att få svårt att bli verklighet före periodens slut, när parlamentsledamöterna börjar kampanja i sina hemländer. Vilka frågor vill du främja? Och vilka kandidater ska man satsa på? Spekulationer om vem som kommer att inneha de högsta EU-posterna härnäst, inklusive hur kommissionens ordförande kommer att väljas, cirkulerar också redan.

I skuggan av krisstämningen

Oavsett fanns det utsikter för en valrörelse i skuggan av krisstämning. Om något har Europaparlamentets nuvarande mandatperiod plågats av storpolitiskt elände. Kort efter parlamentets och kommissionens tillträde lade coronapandemin hela kontinenten i dvala och sedan dess har kriget i Ukraina, energikrisen och den stigande inflationen tärt på både krafter och uppmärksamhet.

Valet på senvåren 2024 kommer äga rum efter en vinter där energiförsörjningen fortfarande måste klaras utan billig rysk energi och kanske också efter en ekonomisk avmattning med fortsatt hög kärninflation, som vissa bedömare räknar med ska pågå in i 2024. Lägg därtill kriget i Ukraina, en eventuell flyktingkris, den underliggande klimatkrisen och andra oförutsedda händelser.

Under en stor del av EU:s krishantering sedan 2020 har Europaparlamentet i praktiken suttit vid sidlinjen – trots att institutionen under de senaste årtiondena har fått mer makt som medlagstiftare i fråga om merparten av EU:s lagstiftning och trots att parlamentet naturligtvis är den enda EU-institution som folket väljer direkt.

Valrörelse med fokus på demokratin

I stället har Europeiska rådet, bestående av stats- och regeringscheferna, satt sig ännu stadigare vid ratten. De har träffats mycket oftare än tidigare, och under de senaste tre åren har EU tillämpat krisklausulen – artikel 122, som gör det möjligt att anta lagstiftning utanför parlamentet – dubbelt så ofta som under hela det föregående årtiondet.

Dessutom har betydande projekt gått förbi EU:s budget, där parlamentet annars har stort inflytande. Det gäller till exempel den europeiska fredsfaciliteten, som finansieras av medlemsländerna och bland annat har använts för att skicka vapen till Ukraina, och inte minst EU:s återhämtningsfond på 750 miljarder euro efter covid-19.

Valrörelsen blir därför ett självklart tillfälle att fokusera på den europeiska demokratin, som EU:s krishantering utmanar. Det eviga krisklimatet innebär att Europaparlamentets roll måste omprövas, eftersom det är mindre meningsfullt att varje år beskriva EU:s kriser som avvikelser från en normal ordning.

Parlamentets image behöver putsas

Innan korruptionsskandalen Qatargate kickstartade valrörelsen hade Europaparlamentets rykte faktiskt klarat sig relativt oskatt genom pandemin. Från vintern 2020 till sommaren 2022 ökade den europeiska allmänhetens förtroende för institutionen till 52 procent, med 38 procent utan förtroende, enligt Eurobarometern. Innan dess hade den också ökat stadigt sedan 2015.

Även i Danmark är parlamentet i behov av image-vårdande åtgärder. Sju av de 14 förtroendevalda från Danmark har lämnat Bryssel nästan två år innan mandatperioden går ut. Jeppe Kofod blev minister, Karsten Hønge valde Folketinget framför parlamentet, precis som fyra parlamentsledamöter, inklusive Folketingets nye talman Søren Gade, hellre ville sitta på Christiansborg efter danska valet den 1 november. Mot den bakgrunden kan det bli svårt för parlamentets ambassadörer och förkämpar att övertyga väljarna om varför de ska bry sig om det som sker i Bryssel och Strasbourg. Och detta trots att EU kanske aldrig har varit viktigare.

Komma ur evigt krisläge

I skuggan av krishanteringen har parlamentsledamöterna vidtagit banbrytande åtgärder under denna period, såsom ambitiösa klimatmål och klimatkrav, liksom världens ledande reglering av digital teknik, som kan få återverkningar långt utanför Europas gränser.

Parlamentsledamöterna är nu vana vid att arbeta under dessa omständigheter. Stora delar av den senaste perioden 2014-2019 präglades också av kriser, först med splittring i eurozonen, sedan flyktingkrisen och sedan brexit.

När Ursula von der Leyen blev ny ordförande för EU-kommissionen 2019 var EU äntligen ute ur striden. ”Under de senaste åren har vi varit tvungna att fokusera på här och nu, hantera kriser efter nödsituationer och kämpa för att hålla vår enhet och solidaritet intakt”, sade hon inför parlamentet i sitt invigningstal i november 2019. Europa behövde en ”nystart”. Nu är det Europaparlamentet som är i behov av en nystart. Europa kommer att drabbas om vi misslyckas med att skydda parlamentets förtroende och inflytande.

Parlamentsledamöterna måste reda ut sina angelägenheter, EU:s stats- och regeringschefer bör minska användningen av artikel 122 och partierna måste hitta kandidater som faktiskt vill bli valda. Annars kommer  de  att urholka den europeiska demokratin.