När myndigheter vilseleder raseras tilliten i samhället
ANALYS. Gång på gång sedan i februari har uttalanden från Folkhälsomyndigheten varit konstiga och obegripliga. Inte bara för oss med specialistkunskap, utan också för allmänt vetgiriga. Förenklad eller förvrängd information eroderar förtroendet mellan medborgare och myndigheter.
Henrik Brändén
Vetenskapsskribent, immunolog och föreläsareI två artiklar här i Altinget har jag visat att Folkhälsomyndigheten på presskonferenser och webb ramat in resultaten av sina första undersökningar av covid 19-smittans utbredning på ett vilseledande sätt. Som lurat läsare och lyssnare att tro att undersökningarna visat att smittan varit mer utbredd, än de gjort.
Jag började med undersökningarna om hur många som vid ett givet tillfälle hade virus i näsa eller hals. Det visade sig vara 2,5 procent av stockholmarna som hade detta, och det presenterades av Anders Tegnell på pressträffen 9 april tillsammans med uppgiften att man bar på viruset ungefär fem dagar. Efter fem dagar var det 2,5 procent andra stockholmare som bar smittan, och så rullade det på, var den uppenbara tanken.
Men när den presskonferensen gavs var det väl etablerat att den genomsnittliga tiden denna typ av tester ger utslag inte är några fem dagar, utan snarare två veckor. Vilket innebär att smittan sprids betydligt långsammare än inramningen fick oss att tro. Och att en betydligt mindre andel av stockholmarna kunde antas vara immuna.
Upprepade tillfällen av vilseledande
Mönstret upprepades i slutet av maj, när Folkhälsomyndighetens första undersökning presenterades av hur många som bar antikroppar mot viruset. Siffran var lägre än de flesta väntat, bara 7,5 procent av stockholmarna. På presskonferensen den 20 maj förstärktes siffran av påståendet att den avspeglade situationen tre till fyra veckor innan provtagningen. På webben förklarades ”eftersom det dröjer några veckor innan kroppens immunförsvar utvecklar antikroppar”.
Folkhälsomyndigheten måste förstå att allmänheten inte är en homogent ointresserad och okunnig grupp, som bara kan matas med de råd man vill ge.
Alla som läst immunologi vet att det är ett absurt påstående. Och man behöver bara slå upp den forskningssammanställning Folkhälsomyndigheten själv låtit göra för att se att mediantiden för att börja bilda antikroppar är ungefär sju dagar.
Det här illustrerar två problem med Folkhälsomyndighetens sätt att kommunicera. För det första drar sig inte myndigheten, eller i vart fall inte statsepidemiolog Anders Tegnell, för att förvränga när han ramar in undersökningsresultaten. Vilket vilseleder dem som lyssnar.
Konstigt och obegripligt
Det andra problemet är mer subtilt och rör inramningen av studierna av hur många som har antikroppar mot viruset. Där finns nämligen tre faktorer som trasslar till det hela. Stora individuella variationer. Att antikroppar ofta kommer senare vid svaga infektioner än vid starka. Och att antikroppar finns av flera klasser, där somliga i normalfallet kommer tidigare och andra senare. Till de senare hör en klass som kallas IgG, som var den som mättes i undersökningen.
Så hade Tegnell sagt något i stil med att ”Hos dem som har svag infektion kommer inte IgG-antikroppar, som är dem vi mätte här, förrän efter tre veckor” skulle det fortfarande varit ohederlig cherrypicking av data, men i alla fall begripligt. Men av Folkhälsomyndighetens kommunikation framgick varken att det var IgG de mätt, eller att de tre till fyra (eller ”några”) veckorna syftade på svaga infektioner. Bara "det dröjer några veckor innan kroppens immunförsvar utvecklar antikroppar.”
Jag minns hur jag och några immunologiskt kunniga vänner satt och spekulerade kring vad Tegnell möjligen kunde mena. Några tänkbara förklaringar dök upp. Men ingen information på vare sig presskonferensen eller på myndighetens webb kunde ge någon ledning.
Påståenden utan nyanser
Och det här är bara toppen av ett isberg, där jag gång på gång, sedan i februari, sett hur uttalanden från myndighetens representanter varit konstiga och obegripliga. Inte bara för mig med en hel del specialistkunskap, utan också för allmänbildade, vetgiriga vänner.
Ta till exempel debatten från tidigt i våras om huruvida sjukdomen smittar utan symptom. Alla som läst på lite om hur en virusinfektion går till inser att sådant måste kunna förekomma, i alla fall ibland. Och vi som läst mikrobiologi vet att den frågan aldrig är binär, utan har nyanser. Men att det vid det här tillfället verkade finnas goda skäl att tro att sådan smitta var så sällsynt, att den inte drev epidemin.
Men, i Folkhälsomyndighetens kommunikation fanns inga nyanser. Viruset smittade inte utan symptom. Den smittade inte från barn. Och så vidare.
Vänner som tyckte det verkade konstigt hade naturligtvis inga problem att googla fram enstaka fallstudier, som vederlade de tvärsäkra ”smittar inte”-uttalandena. Vilket naturligtvis påverkade deras förtroende för vad myndigheten skrev och sade.
Värna tilliten med rak och sann information
Folkhälsomyndigheten måste förstå att allmänheten inte är en homogent ointresserad och okunnig grupp, som bara kan matas med de råd man vill ge och enklaste möjliga förklaring till dem. De måste begripa att allmänheten består av en massa människor med olika grad av intresse, förkunskaper och förmåga att själva leta reda på fakta och undersökningar och därför anpassa sina råd och motiveringar för flera nivåer av intresse och kunskap. Både på mina vänners allmänbildade nivå, och på den nivå där man förstår bättre om man får veta att det är just IgG som analyserats.
En av de viktigaste och värdefullaste tillgångar vi har i det svenska samhället är människornas höga grad av tilltro till varandra, och till vårt samhällssystem. Genom att myndigheten ständigt ger förenklad information som ansvarsfulla informerade medborgare inte får ihop med den kunskap de skaffat sig, eroderas långsamt det förtroendet. Och när myndigheten vilseleder, raseras det.