Folkhälsomyndigheten vilseledde om PCR-testerna
BESLUTSUNDERLAG. Expertmyndigheters information är svår att granska för den utan djupa sakkunskaper. Altinget har därför bett immunologen och vetenskapsskribenten Henrik Brändén att i tre artiklar belysa tillfällen då Folkhälsomyndighetens påståenden har fått sakkunniga att hicka till. Den första artikeln handlar om PCR-testerna, alltså de tester som mäter pågående smitta i samhället.
Henrik Brändén
Vetenskapsskribent, immunolog och föreläsareDenna vår har inte varit som andra och människor frågar hur länge till det ska hålla på. Den frågan har betydelse för våra privata och ekonomiska beslut, för organisationer och företag. Inte minst har den betydelse för politiska beslut om krispaket, testning och nedstängning – sådant som utgör vägval i en pandemihantering.
Lovade runt, testade tunt
Hur länge till det kommer att fortsätta hänger nära samman med hur spridd smittan är. Under våren har ett antal epidemiologer försäkrat att smittan sprider sig som en löpeld över landet, utan att göra mer än en liten minoritet allvarligt sjuka.
Folkhälsomyndigheten har inte protesterat, utan snarare har man verkat dela uppfattningen. Många har nog tänkt att det därför bara är några månader kvar tills tillräckligt många i samhället är immuna, för att detta ska skydda gamla och immunsvaga från att smittas. Att möjligheten att öppna upp är inom räckhåll.
Samtidigt var det märkligt segt att få igång ordentliga studier av hur spritt viruset är. Och när Folkhälsomyndigheten sent omsider började undersöka saken hittade man inte den utbredda spridning man förutsatt – till mångas besvikelse.
Vilseledande inramning
Givet att man tidigare flaggat för relativt stor utbredning på kort tid hade det varit rimligt att myndigheten gjorde klart detta i sin kommunikation och tydligt förklarade att det man tidigare hoppats och halvt utlovat inte riktigt hade infriats i testresultaten. Denna information är central för såväl läkare och vårdplanerare som för politiker, företagare och vanliga människor som behöver kunna planera sina verksamheter och liv.
Istället började Folkhälsomyndigheten rama in siffrorna från undersökningarna på ett direkt vilseledande sätt. I den här artikeln ska jag reda ut den saken kring en av de två slags tester som görs, de tester som direkt kan upptäcka virus i slemhinnor och alltså visar på en pågående infektion. Detta är tester där man med en pinne skrapar ut slem ur svalg och näsborrar, och analyserar det med en metod som heter RT-PCR. Tester som kan upptäcka om det finns virus-arvsanlag i slemmet.
Löftesrikt i april
På en presskonferens den 9 april avslöjade Anders Tegnell resultatet av den första sådana undersökningen: 2,5 procent av stockholmarna hade viruset i övre luftvägarna. Men, vad betydde det för andelen immuna? Tegnell förklarade:
”Det betyder inte att 2,5 procent av Stockholms befolkning varit infekterad, utan att så många bar på viruset just då. Man bär på viruset kanske fem dagar...”
När resultaten av nästa undersökning släpptes en månad senare, förde Karin Tegmark Wisell ungefär samma resonemang.
Okej, var vi många som tänkte efter de presentationerna. Det går sex femdagarsperioder på en månad, då blir 15 procent av stockholmarna smittade varje månad. Så efter fyra månader bör vi vara uppe i de 60 procent som sägs behövas för att icke-immuna ska skyddas av andras immunitet.
Informationen stämde inte
För de flesta lät budskapet hoppingivande, som ett ljus i tunneln. För den med lite mer insyn i immunförsvar och sjukdomar verkade det visserligen lite konstigt att en sjukdom som varar i veckor eller månader skulle orsakas av ett virus som bara finns hos patienten i fem dagar. Men, kanske slant tungan hos Tegnell? Han menade kanske att viruset bara gick att detektera på just det stället med just den metoden under fem dagar?
Men nej. När jag började titta i den vetenskapliga litteraturen stämde inte det heller. Visserligen fanns det stora individuella variationer, men i alla undersökningar svarade de smittade på testerna i två eller flera veckor i genomsnitt, alltså betydligt längre än de fem dagar som Folkhälsomyndigheten angivit. Den artikel jag hittade med störst underlag angav 17 dagar i genomsnitt.
Men skulle verkligen Folkhälsomyndigheten vilseleda om något så viktigt? Kanske var deras uppskattning lika rimlig?
Jag vände mig till två av landets mest respekterade virologer, som bägge arbetat aktivt med testning av covid-19 och ställde frågan: Hur lång tid kan man räkna med att en smittad svarar på testerna?
”En till fyra veckor”, svarade smittskyddsprofessorn Jan Albert.
”Mellan tummen och pekfingret, i genomsnitt cirka 3 veckor.”, blev svaret från Joakim Dillner, professor i infektionsepidemiologi.
Och det här var ingen dagsfärsk kunskap som myndigheten inte hunnit få reda på. Testerna är av samma typ som använts sedan viruset upptäcktes. Även om kunskaperna hela tiden förfinas har den ungefärliga tidsrymden varit känd i månader
Folkhälsomyndigheten har ändrat sin beräkning
Så i ett läge där den allmänna uppfattningen bland forskare är att testet i genomsnitt fångar upp en smittad människa i två eller tre veckor, väljer Folkhälsomyndighetens företrädare att ge kollegor, beslutsfattare och allmänhet bilden att det handlar om fem dagar.
Jag mailade Anders Tegnell och Karin Tegmark-Wisell, och frågade efter deras underlag till att smittade bara svarar på testet under fem dagar. När de inte svarade vände jag mig till Folkhälsomyndighetens presstjänst, som till slut skickade mig ett svar från deras avdelning för mikrobiologi.
Frågan om underlaget för påståendena fick jag inget svar på. Men mejlet upplyste om att de nu börjat räkna med tio dagar istället.
Den logiska konsekvensen av det svaret borde vara att Folkhälsomyndigheten nu anser att spridningen av viruset bara är hälften så stor, som de tidigare antytt. Den skillnaden innebär att vi har en betydligt längre väg att vandra innan riskgrupper skyddas av andras immunitet – och att en sådan väg riskerar att kantas av fler döda.
Det är information som många beslutsfattare hade behövt få, information som ansvarig myndighet borde kommunicera mycket tydligt.
I nuläget framstår kommunikationen som att myndigheten medvetet eller omedvetet har skarvat och ramat in undersökningsresultat i syfte att stämma bättre med de egna föreställningarna. Risken är att detta har vilselett alla människor som under de senaste månaderna behövt fatta beslut som varit viktiga för dem själva, för företag och organisationer, för hälsovården och för landet.