Kvinnliga politiska ledare kritiseras mer än manliga

Med Magdalena Anderssons tillträde som Socialdemokratisk partiordförande kommer Sverige sannolikt att för första gången få en kvinna som statsminister. Då Sverige under ett par decennier även haft en i stort sett jämn representation av kvinnor och män i riksdag och regering kan det därmed ligga nära till hands att proklamera en jämställdhetens slutliga seger i svensk politik. Samtidigt finns det områden där det även inom svensk politik ser dystrare ut för jämställdheten, och där mycket återstår att göra.

Mer ifrågasatta och kritiserade

Forskning om hur kvinnliga rikspolitiker framställs i svenska tidningsmedier (Johansson 2021, Female politicians in public spaces: reflections on recent media representation in Sweden) pekar ut ett viktigt utvecklingsområde. Fortfarande är kvinnliga politiska ledare generellt mer ifrågasatta och kritiserade än sina manliga motsvarigheter i sådana sammanhang. Journalisterna tenderar framhäva könsstereotypa föreställningar om det politiska ledarskapet, som färgar rapporteringen på ett sätt som systematiskt blir till kvinnors nackdel.

Särskilt seglivade är föreställningar om kvinnors framställda brist på (politisk) kompetens. Ta exempelvis rubriksättningen i DN i samband med regeringskrisen i år som pekade ut V-ledaren Nooshi Dadgostar som krigisk, vilket antyder en slags primitivitet och affektkänslighet som traditionellt ofta tillskrivs kvinnor (och etniskt ”Andra”) i kontrast till män (och det västerländska), och som samtidigt blir kritik av ett politiskt ledarskap som inte anses vara (tillräckligt) styrt av förnuftsmässiga överväganden och situationens krav på nationell samling.

Att framställa kvinnliga politiska ledare som oförmögna att ta samhällsansvar när situationen anses kräva det drabbade vidare C-ledaren Annie Lööf i anslutning till regeringskrisen 2018–2019 då Lööf i tidningsmedierna pekades ut som nej-sägare och oförmögen att agera med landets bästa för ögonen. Även förre M-ledaren Anna Kinberg Batras politiska omdöme (att samverka med SD för att öka utsikterna att nå regeringsmakten) ifrågasattes på ett sätt som hennes efterträdare Ulf Kristersson (M) inte behövt uppleva. Dessutom kritiserade medierna Kinberg Batra på andra sätt som är svårt att frikoppla från könsstereotypiseringar när det påstods att hon gjorde ett stelt intryck, och där det underförstods som fel sätt att vara (kvinna och) politisk ledare.

Brist på lyhördhet eller beslutspotens

Den mannen hade förmodligen i stället hyllats för sin beslutspotens, handlingskraft och förmåga att få saker och ting gjort.

För en kort tid sedan återgav DN en intervju med nationalekonomen John Hassler genom vilken Magdalena Anderssons politiska ledarskap kritiserades för brist på lyhördhet och ovilja att lyssna på argument för andra ståndpunkter än sina egna. Om det stämmer vet jag inte. Däremot ger den forskning jag själv och andra bedrivit inte anledning att tro att detta hade gjorts till något större problem om en man hade tillskrivits liknande attribut. Den mannen hade förmodligen i stället hyllats för sin beslutspotens, handlingskraft och förmåga att få saker och ting gjort. DN-intervjun ger även en föraning om magnituden i utmaningen för Magdalena Andersson att i medierna etablera en bild av hennes politiska ledarskap som inte blir till hennes nackdel.

Media har betydande makt över opinionsbildningen i samhället – så att få sitt politiska ledarskap framställt på ett rimligt sätt där blir därför viktigt för varje politisk ledare. Det är framför allt en viktig demokratifråga och en förutsättning för ett inkluderande medborgarskap att kvinnor får likvärdiga förutsättningar som män att utöva ett politiskt ledarskap.