Ulf Kristersson samlade på torsdagskvällen svenska folket framför tv-apparater och mobilskärmar för sitt första tal till nationen, det sjätte statsministertalet efter bland annat Anna Lindhs död, pandemin och Rysslands invasion av Ukraina. 

Anledningen var det grova gängvåldet som bara på ett dygn tagit tre liv.

– Jag kan inte nog understryka hur allvarligt läget är. Sverige har aldrig förr sett något liknande. Inget annat land i Europa ser något liknande, sade Kristersson som nu överväger att kalla in Försvarsmakten i arbetet mot gängen. En lösning som redan S och SD öppnat för.

På fredagen har statsministern kallat till sig överbefälhavare Micael Bydén och rikspolischef Anders Thornberg. 

”Ser hans panik”

I Kristerssons cirka sex och en halv minuter allvarsamma tal redogjorde statsministern för de insatser regeringen gjort för att möta gängvåldet, och tackade polisen, socialtjänsten och skolpersonal för deras arbete. Flera politiska kommentator och ledarskribenter anser dock inte att statsministern hamnade helt rätt.

Dagens Nyheters politiska kommentator Tomas Ramberg kallar det ett tal för paradigmskifte, ”inte ett tal för att samla landet”.

”Tal till nationen är sällsynta i svensk politik. De har setts som ett sätt att samla landet. Ulf Kristersson använde det för att övertyga människor om att regeringen har kontroll över situationen. Men också för att försöka samla större stöd för regeringen”, skriver han.

I talet lade Kristersson också skulden för situationen på den tidigare S-ledda regeringen. Till Ekot säger radions inrikespolitiska kommentator Fredrik Furtenbach att det är ett ständigt återkommande tema:

”Han säger att det har byggts upp under lång tid, han skyller på företrädarna som borde gjort saker för länge sen. Han menar att den här regeringen kan göra de förändringar som behövs, det kunde inte den förra”.

Aftonbladets Irena Pozar skriver: 

”När Ulf Kristersson talar ser jag hans panik. Inte främst inför det hänsynslösa våldet, utan inför att framstå som feg. Paniken tycks handla mer om att tappa greppet om debatten och makten, än om att människor slaktas på löpande band”.