Det är något som rimmar illa i den politiska retoriken om hur tillit och förtroende för sociala myndigheter ska öka och rädslan hos föräldrar ska minska.

Det talas en hel del om hur desinformation om socialtjänsten sprids och skapar misstro mellan människor som har behov av stöd och de myndigheter som har till uppgift att erbjuda detsamma. Forskare, företrädare för olika trossamfund och socialtjänst är alla ense om att receptet för att minska föräldrars rädsla är ökad tillit och förtroende.

I P1:s radioprogram Glappet som sändes tidigare i år beskrev forskaren Birgitta Persdotter att föräldrar med utländsk bakgrund oftare tackar nej till frivilliga insatser från socialtjänsten. Men förklaringen är inte bristande vilja hos föräldrarna, utan att socialsekreterare inte har tid och utrymme att informera och motivera till att ta emot stöd, särskilt i de fall då tolk behövs.

Föräldrar med bristande kunskap i det svenska språket ges alltså inte tillräcklig information om vilket stöd som finns att få. De får dessutom sällan ta del av socialtjänstens beslutsunderlag översatt till sitt eget språk. Att föräldrar tackar nej till frivilliga insatser leder i sin tur till att tvångsåtgärder i högre utsträckning vidtas. Det vill säga precis i enlighet med det budskap som desinformationskampanjen lanserar. Det blir liksom rundgång.

Finns en lösning – men inte i Tidöavtalet

Det finns en ganska logisk och förhållandevis enkel lösning på problemet. Om socialsekreterarna skulle ha mer tid till samtal med föräldrarna samt större möjlighet att anlita tolkhjälp skulle föräldrarnas rädsla troligen minska och deras förståelse, motivation och mottaglighet öka.

Det är knepigt att få ihop det som sägs och det som görs.

Men det kommer inte ske eftersom det som anges i Tidöavtalet om begränsning av offentligt finansierad tolk innebär att tolkanvändande i stället kommer att minska. Det vill säga ett politiskt beslut som direkt motverkar att öka föräldrars tillit och förtroende till myndigheter.

Det är knepigt att få ihop det som sägs och det som görs. Debatten präglas av fokus på de förebyggande insatserna och att minska förtroendeglappet mellan sociala myndigheter och föräldrar. Men det som görs pekar i motsatt riktning.

Får inte fortsätta undermineras

En återkommande fråga är hur myndigheterna ska lyckas skapa tillit och förtroende för att barn och unga inte ska behöva fara illa. För att de ska få det stöd de har rätt till och behov av samt för att tilliten till socialtjänsten och välfärden inte ska fortsätta undermineras.

Ett förslag man hoppas ska bli verklighet när den nya socialtjänstlagen kommer är den så kallade lättillgängliga socialtjänsten. Tanken är att det ska vara lika enkelt att söka stöd hos socialtjänsten som att gå till vårdcentralen. Det är ett mycket bra förslag eftersom det utgår från människors egen vilja, vilket ofta är mer framgångsrikt än kontroll och tvång, för att nå förändring.

Men vad hjälper det att ha en låg tröskel in om det som sägs ändå inte når fram till de som behöver?