"Vi vet inte hur de här barnen mår"

Det går inte att ge ett säkert svar på hur väl slutenvården inom barnpsykiatrin fungerar. Det konstaterar utredaren Kerstin Evelius, som har gjort en översyn av tvångsåtgärder inom barnpsykiatrin.

– Problemet är att det är så svårt att veta. Det är så liten insyn, att vi har en osäker bild av hur det ser ut inom barn- och ungdomspsykiatrins slutenvård. Det finns inga myndigheter som gör systematisk kontroll, säger hon till Altinget.

Under åren 2015 och 2016 gjorde Inspektionen för vård och omsorg, IVO, endast två inspektioner över hela landet.

– Såvitt vi har förstått var båda de inspektionerna på förekommen anledning. Det vill säga det skedde ingen rutintillsyn eller riskbaserad tillsyn överhuvudtaget.

Behövs ett kontrollorgan

Utredningen anser att det är av största vikt att de verksamheter där barn vårdas med tvång blir föremål för en regelbunden insyn i syfte att bidra till kvalitetsutveckling i vården, att öka rättssäkerheten för de barn som tvångsvårdas och att minska antalet tvångsåtgärder

ur utredningen

I sitt slutbetänkande föreslår Kerstin Evelius att det ska inrättas ett särskilt utvecklings- och kontrollorgan för psykiatrisk tvångsvård av barn, en nämnd med Ivo som värdmyndighet. Evelius är övertygad om att det krävs en egen enhet för uppdraget ifråga.

– Jag är ingen vän av hacka ner saker i små små delar. Men när det gäller det här området och så som det ser ut i dag så behöver vi det. Vi behöver ett kontrollorgan som samtidigt är nära kopplat till utvecklingsarbete.

Alla vill göra rätt. Ingen vill använda tvångsåtgärder. Det gäller att skjuta igång en utveckling.   

Kerstin Evelius om hur förslagen kommer att tas emot av verksamheterna

När utredningen inledde sitt arbete så fick man börja med att samla in information om hur många slutenavdelningar för barnpsykiatri det faktiskt finns i landet. Det visade sig även vara besvärligt att få fram nationell statistik över användningen av tvångsåtgärder mot barn.

– Det är anmärkningsvärt att det är så liten insyn i verksamheterna. Enligt FN:s barnkonvention, som vi har åtagit oss att följa, så har vi tagit på oss att hålla extra koll på barn som är i samhällets vård. Hur det går och hur de mår. Det kan man inte säga att vi lever upp till, inte med två tillsyner på ett år.

Kerstin Evelius säger att utredningen ger en negativ bild av läget, men att det inte finns något alternativ eftersom insynen och uppföljningen är såpass dålig.

Tar inte bort tvångsåtgärderna

När Kerstin Evelius inledde översynen av lagstiftningen om psykiatrisk tvångsvård var en av utgångspunkterna att se om tvångsåtgärder mot barn inom psykiatrin kan avskaffas helt och hållet. Utredningen går dock inte riktigt så långt i sitt slutliga förslag, som lämnades över till regeringen nyligen. Detta var förmodligen en besvikelse för vissa, tror hon.

– Vissa instanser, barnrättsförkämpar, kommer tycka att vi gick alldeles för kort. Andra kommer tycka vi gått för långt, jag kan tänka mig att exempelvis en del landsting tycker att vi inskränker för mycket, säger hon.

Målet med utredningen är att minimera användningen av tvångsåtgärder inom den slutna barnpsykiatriska vården. Antalet barn som vårdas med tvångsåtgärder, exempelvis bältning eller avskiljning, är relativt litet. Under år 2016 var det 302 barn.

– De flesta tvångsåtgärder för barn kan och måste försvinna. Ofta används de av ren rutin, istället för att man försöker arbeta på ett annat sätt och hitta andra lösningar, säger hon.

Ibland nödvändigt med tvång

Det finns ett antal extrema situationer där tvångsåtgärder är nödvändiga, enligt Evelius bedömning. Ett exempel är barn som är svårt sjuka i anorexia. 

– Vissa barn som är väldigt sjuka kan man tvingas sondmata, mot deras vilja, annars kommer barn att dö, säger hon.

Det finns också situationer där patienterna kan behöva få vård i enskildhet, mot sin vilja, eller som behöver avskiljas.

– Men inte långa tider som åtta timmar, vi föreslår max två timmar.

Vad gäller bältning så föreslår utredningen att det ska vara möjligt, men i mycket korta intervaller och att det ska omprövas en gång i timmen.

Särskilda mobilregler

Utredningen har haft en referensgrupp med unga personer som själva har tvångsvårdats inom psykiatrin. De har varit till stor hjälp för utredningen, enligt Evelius. De har också pekat på saker som utredningen inte helt hade väntat sig, exempelvis att det kan upplevas som lika integritetskränkande att bli fråntagen sin mobiltelefon som att bli avskiljd eller bältad. Evelius konstaterar att vuxenvärlden inte helt inser hur viktig mobilen är för många unga, att den innehåller både spel, deras sociala liv, men ofta också viktiga digitala hjälpmedel för att hantera vardagen för många av de här patienterna. 

– Det visar att det finns goda skäl att lyssna på barn och unga, säger hon och utredningen föreslår en "begränsning av möjligheten att inskränka rätten att använda elektroniska kommunikationstjänster".

Föregångarna i Malmö

Kerstin Evelius lyfter fram Malmö som en mycket framgångsrik föregångare i att minska tvångsåtgärderna inom den slutna barnpsykiatriska vården. Genom att följa deras arbete kan utredningen se att de förslag man lägger fram fungerar.

– På BUP i Malmö har man arbetat systematiskt med att minska tvångsåtgärderna. De jobbar på ett fantastiskt sätt med kontroll och med delaktighet. På ett år fick man ner antalet tvångstillfällen med 90 procent, säger hon och tillägger att Malmö även lagt arbete på att skapa meningsfull sysselsättning för patienterna – något som ofta saknas.  

– Man har exempelvis tagit in sångpedagoger och man har haft vårdhundar. Det är insatser som också bidragit till att man kunnat minska antalet tvångsåtgärder, säger Kerstin Evelius.

Vård med kvalitetsskillnader

Malmö sticker ut i sitt arbete. Men Kerstin Evelius är övertygad om att skillnaderna är stora mellan de 15-16 olika slutenvårdsavdelningarna för barn- och ungdomspsykiatri som finns i landet.

– Det har vi en väldigt stark känsla av. Det finns de som har mycket fler underrättelser än andra, där inslaget av tvångsåtgärder är större, säger hon.