Släpp fokus på ohälsa och bidra till hälsa

Den svenska befolkningen har en medellivslängd på över 80 år. Det talar för att vårt land erbjuder goda förutsättningar för hälsan. Varför då så stort fokus på att vi inte mår bra?

Hjärnan letar hot

Jo, hjärnan beter sig likadant som när vi levde i sammanhang med konstanta hot mot livet: den letar hot. När de yttre hoten är få, har de inre reaktionerna på eventuella hot tagit över – vad vi tänker, känner och upplever via våra autonoma nervsystem. Det som inte känns bra har kidnappat vår uppmärksamhet. Dessutom förstärker sammanhanget (politik, media, marknaden, influencers etcetera) fokus på att ”man ska slippa må dåligt”.

Att ”må” ingår i att leva. Och mycket av det vi upplever när vi lever kallar vi obehagligt. Vi behöver lära oss att det ingår att tänka negativa tankar, känna oss rädda, skamsna, arga och att kroppen reagerar med hjärtklappning och tryck över bröstet. När man handskas med obehag med undvikanden och får kortsiktig lättnad, uppmärksammar hjärnan symtomen ytterligare då den uppfattar att den fått bevis för att det som undviks är farligt.

Hantera själva problemet

Man blir känsligare för det man hanterar med undvikanden. När jag inte trivs eller känner mig stressad på jobbet och hanterar det med sjukskrivning, så utvecklas en inlärd stressreflex till arbete och till själva arbetsplatsen. Det blir en lättnad i obehaget när jag stannar hemma, men när jag ska tillbaka får jag ökade symtom igen. Det tolkas ofta som ”försämring” eller ”återfall”.

Normala reaktioner får sjukdomsvalör via läkarens intygande.

Ett hjälpsammare sätt att hantera vantrivsel och stress är att hantera själva problemet. Stanna upp, notera vad det är jag triggas av, normalisera reaktionen (”Det är normalt att må så här i en sådan här situation”) och ta ett eget beslut – kommer jag göra något åt detta eller ska jag släppa taget om min reaktion? Och sedan gå vidare.

När man undviker fastnar man i sitt obehag. När läkaren intygar oförmåga att arbeta utifrån beskrivna symtom, förmedlas idén att kroppen är skadad och att vänta är bra och att vården har lösningen på min situation. Sjukvården har inte lösningen på livsproblem.

Sjukskrivning är inte hjälpsamt

Sjukskrivningar för stressreaktioner, kriser, ångest och nedstämdhet, är en icke hjälpsam åtgärd. Normala reaktioner får sjukdomsvalör via läkarens intygande. Evidensbaserad behandling för ovanstående diagnoser är i stället exponering, till exempel för själva kännandet eller för att säga nej eller för att byta sammanhang, och beteendeaktivering som inbegriper att fylla livet med sådant man vill kunna göra i stället för att vänta på symtomfrihet först.

Ett förändrat synsätt

I Region Kalmar pågår ett länsövergripande arbete, med att utforma ett strukturerat arbets- och förhållningssätt ”Smärtprocessen”, med målet att bidra till ett förändrat synsätt på symtom och den vanliga förväntan att det primära målet är symtomreduktion. Detta sker oftast via sjukskrivningar och medicinering som på lång sikt ökar den behandlades sårbarhet för livets utmaningar.

Smärtprocessen har som fokus att bidra till individens ökade funktion och aktivitetsförmåga och utgår från beteendeterapin ACT (Acceptance and Commitment Therapy). ACT bidrar med en annan syn på symtom och med målet att öka mängden hjälpsamma beteenden. Målet är att kunna hantera symtomdiagnoser med andra åtgärder än medicinering och sjukskrivning.

Alla medarbetare har erbjudits att delta i undervisning och handledning kring diagnostik (vad är problemet bakom symtomen) och att avstå medikalisering när ingen sjukdom hittas, utan i stället motivera patienterna till egen beteendeförändring (ökad fysisk aktivitet, dygnsrytm, förbättra relationer). Vi har parallellt med utbildningsinsatserna följt sjuktalen på sex hälsocentraler och har kunnat se en reduktion på 21 procent i sjukskrivning för långdragen smärta och psykiska diagnoser. Vi har visat att ACT som förhållningssätt fungerar i vårdcentralsmiljö.

”Vi får en stund på jorden”

Vi får en stund på jorden. Att använda den tiden till att fokusera på vad man inte vill uppleva gör att man missar det som man skulle kunnat utveckla och bidra till. Varje människa är en energiresurs. Att använda den till vad man vill uppnå i stället för vad man vill undvika, gynnar såväl individ som samhälle.