Försäkringskassan: Stor potential i förbättrad aktivitetsersättning

Vi ser att 10 år efter att man lämnat aktivitetsersättning har cirka trettio procent sin huvudsakliga inkomst från arbete.

Den som är mellan 19 och 30 år och har en sjukdom eller en funktionsnedsättning som gör att man inte kan jobba kan få aktivitetsersättning. Det är en blandad grupp av yngre personer med psykiska och/eller fysiska funktionsnedsättningar där vissa står väldigt långt ifrån arbetsmarknaden. I två nya analyser har Försäkringskassan tittat närmare på aktivitetsersättningen. Vi ser att 10 år efter att man lämnat aktivitetsersättning har cirka trettio procent sin huvudsakliga inkomst från arbete. Det är positivt, men vi tror att ett par justeringar i systemets utformning skulle kunna göra så att ännu fler lyckas gå från bidrag till arbete. Det skulle vara bra för alla – och mest så för mottagarna själva.

Det här är vad vi tror skulle behöva tittas på:

1. Öka de ekonomiska incitamenten att delta i arbetslivsinriktade aktiviteter.

Aktivitetsersättningen riktar sig till yngre personer med nedsatt arbetsförmåga.

I dag finns få incitament, förutom den egna drivkraften, att faktiskt delta i aktiviteter som banar väg till arbetsmarknaden. Hälften av mottagarna deltar i dag inte i någon form av aktivitet alls. Lön är en självklar motivation inom arbetslivet och det gäller även för unga som av olika skäl står långt från arbetsmarknaden. Ersättningsnivån inom ersättningen är och kommer att fortsätta vara låg. Att ändå kunna få en något högre ersättning om man själv driver på för att skaffa sig egen försörjning tror vi är något som kan vara värt för lagstiftaren att överväga.

2. Rätt ersättningsform till rätt person.

Alla mottagare av aktivitetsersättning har inte potential att utveckla arbetsförmåga.

För den som inte har möjlighet att komma i arbete finns ersättningsformen sjukersättning. Många mottagare av aktivitetsersättning uppfyller kriterierna för sjukersättning men söker sig ändå inte dit förrän de blir för gamla för aktivitetsersättning. 53 procent av de som lämnade aktivitetsersättningen på grund av att de fyllt 30 år hade inom ett halvår ansökt om och beviljats sjukersättning. Den övergången skulle alltså kunna ske tidigare – men som regelverket ser ut i dag är det inte någonting som Försäkringskassan kan initiera, utan för det krävs att individen själv ansöker. Det tror vi det finns anledning för lagstiftaren att se över. Vi tror att det både skulle frigöra resurser för insatser för de där aktivitetsersättning är den bästa lösningen och samtidigt innebära större trygghet för dem där sjukersättning är rätt lösning.

3. Förbättra det befintliga stödet.

I våra analyser ser vi att betydligt fler av de som deltagit i arbetslivsinriktade och rehabiliterande insatser kommer ut i egen försörjning. Insatserna spelar stor roll för de som deltar och därför tror vi att både Försäkringskassan, Arbetsförmedlingen, landets kommuner samt hälso- och sjukvården skulle behöva förbättra den här delen av vårt arbete. En bättre fungerande psykiatri, mer stöd i skolan, fler praktikplatser och fler passande arbeten är exempel på saker som skulle innebära stora vinster både på individ- och systemnivå. Försäkringskassan kommer i närtid bjuda in berörda aktörer för att diskutera vad vi kan förbättra och hur det ska ske inom ramen för befintlig lagstiftning.

Arbetsmarknaden utvecklas på ett sätt som kommer att göra det än svårare för människor med olika funktionsvariationer att klara sin egen försörjning. Psykisk ohälsa drabbar många unga, ibland under en begränsad tid, ibland livet ut. Gruppen individer det handlar om må vara relativt liten, men det gör det inte mindre viktigt att de stödformer som samhället erbjuder dem utvecklas och fungerar som det är tänkt. Här finns det betydligt mer att göra.