Män nekar sig själva hjälpen de behöver efter cancer

Regionerna följer inte lagen för cancerrehabilitering och för många blir det kanske ingen rehabilitering alls. För män är steget extra långt.

Pia Watkinson, generalsekreterare för Cancerrehabfonden, skrev på Altinget nyligen om att få män söker sig till fondens rehabiliteringsprogram. Bara fyra procent av ansökningarna kommer från män.

Hustrun skickar ansökan, mannen bokar av

När jag pratar med Pia Watkinson berättar hon att det dessutom förekommer att män som har ansökt till rehabprogrammen ringer och avbokar, eftersom det är hustrun, inte mannen själv, som ligger bakom ansökan.

Förstår män inte sina behov eller har de andra behov än kvinnor? Kanske måste man hantera män på ett annat sätt?

Män som hamnar i kris, som krackelerar, faller hårt, och orsakerna är både natur- och kulturbundna.

Svårt lämna problemlösarrollen

Prostatacancer är den vanligaste cancerformen i Sverige. Calle Waller är vårdpolitisk talesperson på Prostatacancerförbundet, och han ser flera delar i frågan om cancerrehabilitering för män.

– Dels finns det nästan ingen rehab för prostatacancer, ingenting som är systematiskt genomtänkt. Vården är för fragmenterad. När det inte fungerar där är det inte konstigt att fortsättningen inte funkar heller. Men sedan handlar det även om männen själva.

Calle Waller säger att män har svårt att lämna rollen som problemlösare och erkänna att de behöver stöd. För att få fler män att ta emot hjälp med psykisk och fysisk hälsa, hjälp som de är i behov av, kan man dock inte bara lämna ett nummer till en psykolog. Ramarna måste vara tydliga, och rehabiliteringen göras till det normala och förväntade för alla, i stället för att vara ett tillval. Vården måste helt enkelt vara mer proaktiv.

– Vården är noga med att följa upp det som har med själva tumören att göra, men man följer inte upp fysiskt och psykiskt mående. 70 procent av männen har varaktiga problem med den sexuella förmågan, många även impotens. 30 procent mer kvarstående problem med läckage. Inkontinensen är nästan värst, säger Calle Waller.

Inte en generationsfråga

Det är frun, om sådan finns, som ser hur mannen mår. Som ofta är den som driver sin man till vårdcentralen från första början.

– De orkar med bekymmer medan män förnekar. Det går igen i allting, och det är därför Prostatacancerförbundet bråkar om allmän screening.

De män som tar det jobbiga första steget mot rehabilitering har goda chanser att må bättre. Yoga och gruppsamtal funkar även för män.

– Men det är svårt få dit män. Allt är bra för män också, men man måste vara noga med vad man kallar det. Det kan inte vara för kvinnlig terminologi, säger Calle Waller, som också påtalar att han inte kan se att det är en generationsfråga.

”Som att öppna vattenkranen”

I Svenska Dagbladet i mars intervjuade jag psykiatrikern David Eberhard om män och lidande. Han sade då att män är mindre verbala och mindre socialt begåvade än kvinnor. Män som hamnar i kris, som krackelerar, faller hårt, och orsakerna är både natur- och kulturbundna:

– De landar i skuld- och skamkänslor, vilket tar sig destruktiva uttryck som självmord. Det är tungt med bördor som man inte kan dela med gruppen.

En av de män som har deltagit i Cancerrehabfondens program skriver: 

”Av erfarenhet så vet jag att är det bara någon som vågar att ta första steget och blotta sig och vågar visa sina känslor och svagheter så får man med sig andra män också.
Jag har pratat med ett flertal ’gubbar’ efter min rehabvecka och först är dom flesta väldigt skeptiska men när jag har förklarat mer så har det varit som att öppna vattenkranen, det bara rinner ur dom en massa tankar och funderingar som att: Det hade jag också behövt!”

Milt översitteri är en insats

Ni ser vart jag vill komma. Cancer är en anhörigsjukdom, och kanske är det också en av anledningarna till att fruar driver på för att männen ska få det bättre. Män nekar sig själva hjälpen de behöver, och deras ovilja leder till att de ibland kommer till vården först när det redan är för sent.

Visst finns det ett milt översitteri i att säga att vrånga karlar inte förstår sitt eget bästa. Visst kan det låta lite tramsigt att man måste peka med hela handen och anpassa terminologin.

Det får vara så. Män har rätt till cancerrehabilitering, och att se till att de får del av den på sina villkor är en insats både för männen och deras anhöriga.