Männen går miste om cancerrehabilitering

Sedan jag tillträdde som generalsekreterare för Cancerrehabfonden för ett drygt år sedan är det en sak som har slagit mig gång på gång. Frånvaron av män på våra rehabprogram.

En gång per termin har vi ansökningsperiod. Under den senaste, i januari i år, fick vi under två veckor in 373 ansökningar. Ett normalt år har vi cirka 1 500 ansökningar. Bara fyra procent av dem kommer från män.

Detta är anmärkningsvärda siffror med tanke på att den vanligaste cancerformen i Sverige är prostatacancer följt av bröstcancer.

Många behöver hjälp och stöd

Varje år får fler än 60 000 personer i Sverige cancer och alla känner någon som har drabbats. Tack vare forskningens enorma framsteg är det allt fler som överlever sjukdomen. Det leder också till att behovet av cancerrehabilitering ökar, vilket många kanske inte tänker på.

Att genomgå en cancerbehandling innebär en stor påfrestning för både kropp och själ och kan leda till biverkningar som extrem trötthet, smärta och nervskador. Det är även vanligt med psykologiska följdtillstånd som ångest och en rädsla för återfall. Det kan vara svårt att komma tillbaka till vardagen och många cancerdrabbade behöver hjälp och stöd.

Ojämlik tillgång

Rehabilitering kan hjälpa cancerdrabbade att återhämta sig fysiskt och psykiskt – men många står i dag utan rehabilitering. Sjukvården saknar resurser att erbjuda cancerrehabilitering till alla som behöver det. Tillgången till rehabilitering är heller inte jämlik utan varierar från region till region.

Bland våra rehabdeltagare är det endast en av fem som uppger att de har erbjudits rehabilitering av vården. Trots att den rätten är inskriven i Hälso- och sjukvårdslagen. Men de sökande har hittat oss och får sin rehabilitering den vägen.

”Svårt att be om hjälp”

Även om kvinnor i långt högre grad än män efterfrågar och får hjälp, så vet vi från utvärderingar att de män som deltar i våra rehabprogram är mycket nöjda. De uppger i samma grad som kvinnorna att de har stärkts både fysiskt och psykiskt.

Om våra sökande på något sätt visar sig vara representativa, så borde det riktas en särskild informationsinsats till män.

Vi brukar fråga de män som deltar på våra rehabprogram vad de tror är anledningen till att så få män ansöker om hjälp hos oss. De brukar då svara att många kan ha svårt att be om hjälp och visa sig sårbara. De stereotypa könsroller som präglar samhället kan i detta fall missgynna män. ”Jag är övertygad om att det bara handlar om osäkerhet och feghet. Vi män behöver det här precis lika mycket som kvinnor”, skrev en deltagare.

Cancerrehabfonden är en förhållandevis liten ideell organisation med begränsad ekonomi. Vi har inte medel att annonsera brett, och många av de kvinnor som ansöker hos oss har fått information om Cancerrehabfonden via väninnor och sociala nätverk. I de nätverken där man stöttar varandra, kanske i en Facebookgrupp, ingår sällan män. Dessutom verkar det som om männen hellre håller känslorna för sig själva, enligt vad vi får höra.

Projekt riktat till män

Jag är medveten om att våra deltagare inte utgör ett statistiskt urval som ett opinionsinstitut skulle godkänna. De cirka 1 500 sökande och 300 deltagare vi har i våra rehabprogram varje år är ändå så pass många att varningssignalerna ringer. För ingen tycks veta med säkerhet. Vi har ansökt om medel för ett projekt riktat till cancerdrabbade män men har hittills inte hittat någon finansiär.

Måste få information

Kunskapsluckorna kring cancerrehabilitering är så pass allvarliga att Inspektionen för vård och omsorg (Ivo), Socialstyrelsen eller någon annan relevant myndighet borde få i uppdrag att fylla i dem. Viktigast är att säkerställa så att alla som insjuknat i cancer får information om sin lagstadgade rätt till rehabilitering redan i samband med sjukhusvården.

Därutöver efterlyser jag en kartläggning av om männen verkligen får någon cancerrehabilitering. Och om våra sökande på något sätt visar sig vara representativa, så borde det riktas en särskild informationsinsats till män.