Replik: Lindquists friskolekritik håller inte måttet

Tyvärr är hennes kritik tunn och bygger på ett antal felaktigheter. Låt mig reda ut några av dessa.

Lindquist kritiserar att jag har med tilläggsbelopp som inte är skolpeng i rapporten. Det framgår tydligt av rapporten att tilläggsbeloppen ”inte ges automatiskt utifrån antalet elever” och att dessa är utöver grundpengen. Rapporten utgår från anmäld total kostnad per elev till Skolverket där all kostnad för lärare och pedagogisk personal ingår.

Vidare menar Lindquist att kommuner har högre kostnader beroende på att kommunerna måste tillhandahålla skolplatser i alla geografiska delar i kommunen och att jag inte tagit hänsyn till detta. Kommunen måste inte tillhandahålla skolplatser i alla geografiska delar av kommunen. Det borde Lindquist känna till. Dessutom har de flesta kommuner i min undersökning någon typ av avdrag för skolor i mindre tätbefolkade områden, ofta kallat glesbygdsavdrag. Det är med i min rapport och är en del i de kostnader kommuner redan kompenseras för.

Kommuner kompenseras med råge

Det utbudsansvar som kommunerna faktiskt har är medräknat i rapporten. Det har nämligen många av kommunerna själva tagit höjd för. Innan de beräknar skolpengen undantar de kostnader för bland annat utbudsansvaret. Detta är en del av rapportens poäng.

Ska man, som Lindquist gör, anklaga en rapport för att vara irrelevant bör man ha mer på fötterna än så här.

Lindquist hänvisar till Åstrandutredningen som hävdar att skiftande elevunderlag kostar kommunerna åtta till tio procent. Men Åstrandutredningen misslyckades med att fastslå en kostnad för detta. I min rapport har jag tittat på vilka kostnader kommunerna faktiskt har. Det är en skillnad mot att bara göra teoretiska gissningar.

Lindquist hävdar att ”med nuvarande lagstiftning får kommunerna noll i ersättning” för de extra kostnader de har. Trots att jag i rapporten tydligt visar att kommunerna redan i dag kompenseras för detta. Dels genom cirka 3 000-4 000 kronor i direkta kostnader (som dras av innan skolpengen beräknas) och dels genom att de har i genomsnitt 11 000 kronor per elev och år mer än det friskolornas elever får i skolpeng. Det går förvisso att ifrågasätta om detta stämmer överens med lagen om likvärdighet. Men faktum är att kommunerna kompenserar sig själva – med råge.

Vidare skriver Lindquist att problemet är att ”det finns några tomma bänkar i varje klassrum” i kommunala skolor. Hon vidgår visserligen att det kan vara fallet även i friskolor, ”men det innebär inte per automatik att kostnaderna ökar”. Självklart är det en högre kostnad även för friskolor att inte ha en full skola vad gäller både bemanning och lokalkostnader. Dessutom står friskolor själva med den ekonomiska risken och kan aldrig gå med minus.

Friskolornas elever missgynnas

Sist menar Lindquist att det inte finns någon insyn i friskolorna och att hon inte kan ”ta reda på hur Kunskapsskolan fördelar resurser”. Då känner hon inte till aktiebolagslagen. Den gör offentliga årsredovisningar obligatoriska. Friskolornas riksförbund vill dessutom se en insynsprincip för friskolor.

Stora koncerner, som Kunskapsskolan, har råd att administrera offentlighetsprincipen som ju innebär att man kunna förvänta sig snabba svar även under skollov. Små friskolor har inte samma möjlighet. Därför krävs insyn som är anpassad även för dem som inte har en kommunal byråkrati eller koncernmuskler i ryggen. Dessutom så rapporterar Kunskapsskolan, och andra friskolor, varje år alla kostnader per elev till Skolverket. Där kan man se hur kostnaderna per elev fördelar sig på till exempel måltider, undervisning och elevhälsa. Till skillnad från drygt hälften av kommunerna i min undersökning som inte rapporterar in dessa kostnader, trots att lagen säger att de ska.

Är man på riktigt intresserad av svensk skolutveckling borde det åtminstone vara lite intressant att det inte finns lika villkor i praktiken och att kommuner inte följer lagen vad gäller hur de ska redovisa sina beräkningar.

Ska man, som Lindquist gör, anklaga en rapport för att vara irrelevant bör man ha mer på fötterna än så här. Även om Lindquist skulle ha rätt i att elevers rätt att välja skola orsakar kommunerna kostnader i form av tomma skolbänkar, och om vi för ett ögonblick låtsas att friskolor inte har dessa kostnader, så är kommunerna med råge kompenserade för detta redan i dag. Men sanningen är att 11 000 kronor per elev och år mindre pekar på att friskolornas elever missgynnas.