Informationsdelning räcker inte när vårdkedjan bryts efter psykiatrin 

De våldsdåd som ofta beskrivs som vansinnesdåd väcker stark oro. Även om denna typ av våld är ovanlig får den förödande konsekvenser. Offren och deras anhöriga drabbas hårt – men också gärningspersonen och de människor som står denne nära. 

Regeringen har nu presenterat åtgärder med fokus på bättre informationsdelning mellan myndigheter och tidigare identifiering av riskpersoner. Det är en rimlig ambition.

Men risken är att diskussionen fastnar där utan att komma åt systembristerna – själva glappet i vården.

Ingen tar vid efter psykiatrin 

I många fall har informationen redan funnits. Personen har haft kontakt med psykiatrin, socialtjänsten eller andra delar av samhällets stöd. Ändå har insatserna inte räckt till.

Problemet är alltså inte enbart bristande kunskap, utan framför allt att ingen tar ett sammanhållet ansvar när det verkligen behövs.

I glappet hamnar människor med svår psykisk sjukdom, och det är i många fall inte realistiskt att de själva ska samordna det stöd de behöver

Ett återkommande mönster är att personer skrivs ut från psykiatrin med bedömningen att de är medicinskt färdigbehandlade. Det är i sig rimligt – psykiatrin är inte en boendeform. Men när ingen annan tar vid med tillräckliga insatser uppstår ett farligt glapp.

I glappet hamnar människor med svår psykisk sjukdom, och det är i många fall inte realistiskt att de själva ska samordna det stöd de behöver.

Faller mellan stolarna 

Ansvar är uppdelat mellan olika huvudmän, med skilda uppdrag och budgetar. Det innebär att människor faller mellan stolarna – inte på grund av enskilda misstag, utan som en konsekvens av hur systemet är organiserat.

Det handlar inte bara om information, utan om att ansvar och finansiering är uppdelade på ett sätt som gör att nödvändiga insatser försenas eller uteblir.

För en liten grupp människor, med mycket omfattande behov, räcker inte öppna insatser. Det krävs sammanhållet stöd över tid, med närvaro dygnet runt. Det kräver inga nya lagar – bara att vi använder den möjlighet som socialtjänstlagen redan ger. Det som krävs är att kommunerna söker upp individer med svår psykisk ohälsa som kan beviljas exempelvis Boende med särskilt stöd för personer med funktionsnedsättning.

I dag är just sådana insatser ofta svåra att få till stånd i tid. De betraktas som kostsamma och besluten drar ut på tiden. Personer som behöver söker dessutom inte alltid hjälp själva, då de kan sakna insikt eller förståelse för sin problematik. Just därför måste kommuner prioritera uppsökande arbete.

Handlar om rätt vård i tid 

När kostnader och ansvar delas mellan olika huvudmän uppstår en inbyggd tröghet: varje aktör har skäl att avvakta, trots att behovet är känt. Konsekvensen blir att samhället ofta agerar fullt ut först när något redan har gått mycket fel – inom rättspsykiatrin eller kriminalvården.

I stället måste alla se sig som en del av lösningen. Som en del av en stark välfärd runt personer med psykiatriska problem. En stark välfärd som kan förebygga fler våldsdåd.

Lösningen kräver inte bara bättre informationsdelning, utan framför allt tydligare ansvarsfördelning. Det kräver en struktur där någon tar ett samlat ansvar och där finansieringen inte blir ett hinder för att sätta in rätt insats i tid.

Annars riskerar även bättre informationsflöden att leda till samma resultat som i dag: att alla ser problemet, men att ingen fullt ut tar ansvar för lösningen. Att dela information är nödvändigt men räddar inga liv i sig. Det gör däremot rätt vård i rätt tid.