En fallstudie i att misslyckas som akademi och myndighet

RECENSION. Det är inte utbildningsinstitutionernas sak att avgöra kultur- och samhällsdebatter. De ska bara hysa dem – och invänta att historien utser sin segrare i ett eller annat paradigmskifte. Detta misslyckades tyvärr Konstfack med i den så kallade Vita havet-debatten. Det framgår av Sara Kristofferssons bok om debaclet. 

Foto: Niklas Nyman/Volante, Jessica Gow/TT
Sanna Rayman

”Jag skulle hellre inte vara vit”, sade en väninnas son plötsligt en dag.

När hon frågade varför förklarade han att ”för då behöver man inte vara rädd för att bli kallad rasist”.

Rasist är ett ord som verkar förekomma ofta bland barn i dag, det märker jag även på mina egna barn. I mina söners skolor och umgängen används det tämligen flitigt – och på ett rätt slarvigt och oklart sätt. tioåringen anklagar emellanåt sina syskon för vagt definierad rasism, exempelvis när hans lillebror säger att han inte gillar japansk mat.

Andra gånger kommer barnen närmre pudelns kärna. Som när en av dem berättade att han inte vågade fråga en skolkompis om, och i så fall varifrån, hen var adopterad. Han var säker på att den frågan skulle vara rasistisk, även om han inte kunde förklara varför.

Att frågor om härkomst kan vara känsliga och ibland även tabu är förvisso en korrekt tolkning av omvärlden, men det vore ju bättre om omvärlden på ett tydligt sätt kunde förklara för barn varför de inte får eller bör ställa sådana frågor.

Guidning behövs

Likheten mellan många barns starka vilja att inte råka säga något rasistiskt och min egen barndom är den klara vissheten om att rasism verkligen är skit. I så måtto har inget förändrats.

Skillnaden är att där jag som nio-tioåring hade en någorlunda klar uppfattning om begreppets innebörd, förefaller barn i dag vara betydligt dimmigare kring konceptet – trots att skolorna ägnar rätt mycket tid åt värdegrundsarbete och diskussioner om allas lika värde. Förut hade samhället i stort en klar och tydlig definition av rasism. En som kunde förmedlas. Nu är saken inte lika enkel. 

Kanske lämnar man begreppsförklarandet därhän just därför att begreppet är mer mångfasetterat, omdiskuterat, minerat och svårnavigerat i dag? Det vore olyckligt, då barn behöver guidning i att förstå ett av samhällets starkaste och viktigaste tabun.

Myndighetsperspektivet på Vita havet-debaclet

Foto: Form: Martin Frostner
Jag tänker på detta när jag läser Sara Kristofferssons bok ”Hela havet stormar - Fallstudie inifrån en myndighet” (Volante). Just myndighetsperspektivet på hela den stormiga så kallade Vita havet-debatten är både intressant och relevant eftersom det sätter fingret på en mer konkret problematik, bortom den mer kultursidesämnade frågan om vem som ska bestämma vad som är rasism och inte, hur företeelser ska tolkas (och/eller omtolkas) och om det är ”upplevelser” eller ”intentioner” som ska vägleda oss etc.

Sara Kristoffersson ville ha den diskussionen. Vad är ”sant” om ett namn som Vita havet. Kan man utgå ifrån någons upplevelse av ett namn, om den upplevelsen inte stämmer? Är ordet vit problematiskt oavsett utgångsläget?

Konstfack misslyckades med takhöjden

Det är eller borde vara en fullt rimlig debatt att ha både innanför och utanför en konstakademi, men det visade sig vara svårt. Det är sorgligt. Inte för att vi därmed inte ”löste” frågan om vad man ska tycka om namnet Vita havet – det kanske inte ens är en fråga som måste ”lösas”? Nej, det är tråkigt för att en myndighet inom högre utbildning tvärtom borde verka för att sådana samtal och debatter hålls, under höga tak och intellektuella former. 

Att främja intellektuella samtal, det framgår med all önskvärd tydlighet av Kristofferssons bok, har Konstfack misslyckats kapitalt med. I stället har man, på ett undflyende sätt, låtit den grupp som önskade tysta en diskussion hålla i taktpinnen. I sak avhölls nämligen aldrig någon debatt. Själva frågan reducerades till fejd. Där argumenten borde funnits fanns i stället tystnad och utfulning. 

Myndigheten valde sida

I ena ringhörnan stod Sara Kristoffersson, som ville diskutera frågorna ovan, i den andra stod det dryga 40-tal av hennes kollegor som i ett upprop protesterade mot hennes invit till debatt, utan att någonsin bemöta henne i sak. För Kristoffersson blev det som att ränna rakt in i en tabu-vägg som hon inte fullt ut hade förstått redan var upprättad som permanent och bärande konstruktion på Konstfack. Hennes lämplighet som lärare, ja rentav som moralisk individ, ifrågasattes.

När dammet till slut hade lagt sig hade Konstfack utrett frågan och meddelade vädjande att ”alla gjort lite fel”. Man ville bara slippa befinna sig i den storm man hamnat och hoppades att slapp diplomati skulle erbjuda en utväg.

Varför det är fel att en professor på Konstfack skriver en debattartikel har emellertid aldrig preciserats. Indirekt väljer myndigheten Konstfack därmed lag när man inte ställer sig på det öppna samtalets sida.

”Juryn är ute”

Vad har detta med tioåringars förvirrade funderingar kring rasism att göra? Jo, precis som i grundskolan befinner sig en högre utbildning som Konstfack i en besvärlig skärningspunkt i ett samtal som faktiskt inte är avslutat, men där känslan inte längre är att samhället i stort har en samlad uppfattning om och definition av begreppet.

Fakta

Titel: Hela havet stormar – fallstudie från en myndighet 

Författare: Sara Kristoffersson, konstvetare, professor och kritiker.

Förlag: Volante 

Ännu är frågan om huruvida rasism numera kan anses ha ägt rum utan en rasistisk intention inte avgjord. Avgjord är inte heller frågan om huruvida enskildas upplevelser av rasism – i exempelvis ett många decennier gammalt namn som Vita havet – går före omständigheter och fakta. Samhället som helhet har inte landat i favör för vare sig det ena eller det andra. Juryn är, som det heter i denna debatts förlovade land, fortfarande ute i frågan. Dokumenten och portalparagraferna på högskolorna har ännu inte skrivits om för att passa den nya definitionen.

Frågan är, än så länge, en kulturdebatt, en akademisk debatt – och emellanåt även en kluring som förbryllar famlande låg- och mellanstadieelever, som ingen vågar guida. (Och för all del, ofta även vuxna.)

En myndighet ska inte avgöra samhällsdebatter

Det gör också att såväl grundskolor som högskolor bör låta bli att sätta ner en fot i någondera lägret. Det är inte utbildningsinstitutionernas sak att avgöra kultur- och samhällsdebatter. De ska bara hysa och facilitera dem – och invänta att historien utser sin segrare i ett eller annat paradigmskifte.

Uppdraget för ett Konstfack, eller för den delen för en grundskola, är blott att hjälpa barn och unga vuxna agera så öppet som möjligt mot varandra, ha diskussioner med takhöjd och umgänge med respektfulla intentioner.

Inget av detta klarade Konstfack, dessvärre.


E-post Politik på allvar

Få GRATIS nyheter och en daglig politisk överblick från Altinget