Effektiviseringen av skolan har gjort lärare till ett riskyrke

De rusande elpriserna och den höga inflationen slår mot det mesta i samhället. När produktionskostnaderna ökar höjer producenterna priset på till exempel mat, drivmedel och elektronik. Konsumenterna finansierar de ökade kostnaderna genom att betala mer för samma varor. De som har råd kan fortsätta att konsumera på samma sätt som innan prisökningarna, men minska sitt sparande, medan de som inte har råd tvingas ändra sitt konsumtionsmönster.

Glapp mellan krav och resurser

Inflationen påverkar även produktionskostnaderna i förskolan och skolan men där läggs inte ansvaret för att finansiera kostnadsökningarna på konsumenterna, utan på medarbetarna. Politiker på samtliga politiska nivåer väljer att inte kompensera skolan för kända kostnadsökningar men begär ändå att lärare ska leverera samma kvalitet och kvantitet som innan kostnadsökningarna. Lärare beordras lösa det ökade glappet mellan krav och resurser genom att hitta ”effektivare arbetsmetoder”.

Problemet är att ingen riktigt vet hur man effektiviserar mötet mellan lärare och elev. Undervisning är ingen ny syssla. Mänskligheten har förfinat den i flera tusen år och det finns inte längre några enkla knep som lärare kan ta till för att undervisa billigare, men bättre. Så när lärare inte lyckas med att effektivisera sitt arbete tvingas de i stället att öka tempot, trots att tempot redan är så högt att läraryrket den senaste tjugoårsperioden gått från att vara ett frisk- till att vara ett riskyrke.

Olika politiska nivåer har olika ansvar i styrningen av skolan. Riksdag och regering bestämmer ambitionsnivån genom skollag, läroplaner och förordningar medan kommunerna ska finansiera skolan så att huvudmän har möjlighet att leva upp till de nationella kraven. Eftersom statens intäkter är säkrare än kommunernas - och kommunalskatten slår på ett orättvist sätt – har de generella statsbidragen och de riktade statsbidraget till skolan ökat, men i grunden är skolans finansiering kommunernas ansvar.

Katt och råtta

Med en blå regering, men en rödgrön majoritet i landets största kommuner, har ansvaret för ökade kostnader i skolan blivit en katt och råttalek mellan regeringen och kommunerna. Regeringen valde i sin statsbudget att inte öka statsbidragen med så mycket som skolans kostnader ökar och de flesta styren i kommunerna har reagerat på det genom att skära ner på välfärden i deras budgetar och skylla på regeringen.

Lärarna och eleverna lämnas i sticket.

Politiker på olika nivåer påstår dock att de satsar, alternativt ”prioriterar”, skolan. Både regeringen och kommunernas majoriteter kommunicerar att de lägger mer pengar 2023 än förra året, men tillsammans räcker inte ökningen för att kompensera för de omfattande kostnadsökningarna. Lärarna och eleverna lämnas i sticket. De kan inte lämpa över ansvaret på någon annan så som politikerna gör.

Nedskärningar väntar

I Stockholm, Uppsala och Malmö har rödgröna majoriteter klubbat budgetar för 2023 som innebär nedskärningar på förskolan och skolan. Socialdemokratiska kommunpolitiker går i bräschen för att kommunerna ska göra om samma misstag som under nittiotalskrisen, då lärartätheten i skolan föll med 20 procent, men de lägger ansvaret för nedskärningarna på regeringen.

Det stämmer såklart att staten kunnat öka statsbidragen till kommunerna men när det nu inte blev så vore det rimligt att väljarna fick ta konsekvenserna för sina val genom höjd kommunalskatt eller genom att uppgifter plockas bort från den kommunala välfärden. Nu lurar politiker väljarna att tro att de både kan äta kakan och ha den kvar. Det är en oansvarig politik oavsett färg på den politiska majoritetens partibeteckningen, men kanske extra provocerande när den är röd.