Debatt: Politikernas reformiver ger meningslösa förslag

Den senaste veckan har flera förslag för den framtida skolan kommit från politiska partier. I synnerhet verkar anpassningen hos Socialdemokraterna och Moderaterna till Liberalernas skolpolitik ha väckt intresse. Som bland annat Lärarförbundets ordförande uppmärksammat är förslagen som kommit helt tomma på visioner kring skolans framtid och förslag på lösningar på skolans strukturella problem lyser med sin frånvaro. Däremot förser de politiska partierna oss med flera idéer som kan bäst beskrivas som långtgående detaljstyrning, till exempel lagstiftning kring den dagliga verksamheten (mobilförbud och förlängd skoldag). Andra förslag kan bäst förstås som symboliska positioneringar tänkta för markering snarare än effekt, så distanserade från skolvardagen att de sannolikt inte kommer realisera någon som helst förändring (obligatorisk lovskola och nationell plan för studiero).

Strängare strategi i skolfrågorna

Flera av dessa förslag verkar vara mer spelpolitiska drag än seriösa förslag till förbättringar inom skolområdet. Här handlar det mer om att partierna inte ska kunna anklagas för att inte ta skolfrågor på allvar, att de kastar fram förslag som lockar röster genom att vara slagkraftiga och enkla slagord, samt att de försöker utmanövrera varandra från toppositionen vad gäller att vara ”sträng” och konservativ i skolfrågor. Eventuellt har denna förhållandevis nya strategi sina rötter i en viss förbättring i PISA-resultaten som har ansetts vara bevis för att Alliansens utbildningsreformer mellan 2006 och 2014 skulle ha haft de önskvärda effekterna, alltså ett kvitto på framgångar. Med mer vetenskapligt perspektiv skulle det konstateras att utfallet av reformerna borde utredas med därtill gjorda metoder, inte minst då det enorma trycket och uppmärksamheten på skolan de senaste åren, och skolors ambitiösa arbete är en mycket mer sannolik förklaring till förbättringarna.

Letar syndabockar

De politiska partierna fokuserar gärna på kunskapsresultatens upp- och nedgångar som de centrala frågorna. De verkar däremot inte förmå annat än att skuldbelägga lärare och specifika undervisningsmetoder, alternativt tidigare regeringar, för utvecklingen. En annan vanlig syndabock är ”det pedagogiska etablissemanget”, en grupp höljd i dunkel men begreppet verkar syfta på forskare inom utbildningsvetenskaperna. Däremot vittnar de aktuella politiska förslagen om partier som verkar helt ovetande om hur resultaten hänger ihop med den eskalerande segregationen och den enorma lärarbristen som har varit faktum ett antal år. Något som forskare ifrån flera olika vetenskapliga discipliner, i synnerhet utbildningsvetenskaperna, har varnat för i närmare tre årtionden.

Lös riktiga problem

Medvetenheten om det egna politiska ansvaret verkar också sällsynt bland partier av alla olika färger. Det vore klädsamt om partierna skulle vara beredda att fråga de som har kunskaper om skolans dagliga verksamhet, nämligen lärare och rektorer, vilka problem de ser som mest akuta att lösa och vilka förslag de skulle ha på lösningar. Det är nog få som skulle föreslå ordningskontrakt eller mobilförbud, saker enskilda skolor redan har ganska långtgående möjligheter att reglera, låt bli mer abstrakta saker som fler karriärtjänster i förorterna eller bättre tillsyn av fristående förskolor.

Reformiver hos politikerna

Flera av dessa förslag verkar vara mer spelpolitiska drag än seriösa förslag till förbättringar inom skolområdet

Utbildningsdebatten verkar ofta fast mellan hammaren och städet. Städet är metaforen för ständig resursbrist, stelnade idéer om utbildningens roll och organisation och bristande intresse för annat än ideologiska låsningar, medan hammaren står för regelbundet reformiver som driver politiker att ge mer eller mindre genomtänkta och ibland helt meningslösa förslag.

Det är sedan länge dags att kräva politiker på åtminstone tre saker:

1. Att de ska hänvisa till vilka underlag de bygger sina problembeskrivningar och förslag till lösningar på. Det finns redan ett enormt antal internationella och nationella utredningar och forskningsrapporter från flera vetenskapliga fält som borde kunna utgöra underlag för välgrundade förslag. Men det räcker då inte att plocka enskilda punkter som råkar matcha den ideologiska övertygelsen.

2. Att de ska våga presentera långsiktiga och långtgående visioner kring hur de systematiska problemen i den svenska skolan ska lösas. Här talar vi inte om katederundervisning, lärarlegitimationer, karriärtjänster eller timantalet i skolan, utan om systemförändringar för att möta segregationen i samhället och skolan och för att locka fler att bli lärare.

3. Att de visar tillit till de som arbetar inom skolan när det gäller organisationen det vardagliga arbetet (istället för att ge ogenomtänkta förslag på detaljregleringar genom lagstiftning) och de som forskar om skolan vad när det gäller bedömningen av vad som kan anses vara kloka förslag.

Ett par konstruktiva tips för de som vill ge skolpolitiska förslag är att ställa sig följande två frågor:

Vilka problem pekar de som arbetar inom skolsystemet på och vilka förslag har de på lösningar?

Har lösningar som föreslås prövats någonstans och vilka konsekvenser hade de där (enligt forskning)?

Denna artikel har tidigare publicerats i Skola och samhälle.