Arbetsmarknad
Den nya EU-förordningen om avfallstransporter (EU) 2024/1157 trädde i kraft den 20 maj 2024, och dess huvudsakliga bestämmelser börjar gälla den 21 maj 2026. Naturvårdsverket redovisade sitt genomförandeuppdrag till Klimat- och näringslivsdepartementet den 11 juni 2025. I uppdraget ingick inte bara nödvändiga anpassningar till EU-förordningen, Naturvårdsverket passar också på att föreslå ett nationellt generellt förbud mot att transportera farligt avfall för deponering till och från Sverige, med undantag endast för nordiska överenskommelser eller särskilt medgivande. Något sådant nordiskt avtal finns inte i dag.
Det finns en fungerande och harmoniserad europeisk marknad för högspecialiserade miljötekniktjänster i Europa, där Sverige är en nyckelaktör. I Kumla driver NG Nordic en av få anläggningar i hela Europa med kapacitet att destruera PFAS och ozonnedbrytande gaser – verksamhet som utgör kritisk infrastruktur för Sverige enligt den nationella avfallsplanen. När länder utan egen kapacitet för detta kan förlita sig på svenska anläggningar säkerställs inte bara Europas konkurrenskraft, utan också att farligt avfall hanteras säkert och under kontrollerade former.
I sin rapport tar Naturvårdsverket inte upp att importerat farligt avfall är strikt reglerat och av marginell volym i förhållande till den totala behandlade mängden. I Sverige finns redan tillräcklig behandlings- och deponeringskapacitet för det farliga avfall som uppkommer inom landet, och avfallshantering är väl reglerad i såväl EU-lagstiftning som i svensk miljölagstiftning. Det farliga avfall som importeras till Sverige går i huvudsak till högtemperaturförbränning, främst vid NG Nordics anläggning i Kumla. Där förbränns avfall vid över 1 300 °C för att oskadliggöra ämnen som lösningsmedel, kemikalier och PFAS-haltiga fraktioner. De rester som uppstår efter förbränningen är mycket små i volym och deponeras i anläggningens klass-1-celler.
Branschen är inte ensam om sin kritik. Återvinningsindustrierna har i sitt remissvar avvisat förslaget och menar att det innebär särreglering och överimplementering av EU-lagstiftning med risk för handelshinder och konkurrensnackdelar. Remissinstanser påpekar också att Naturvårdsverkets handläggningstider redan i dag är ett allvarligt problem – det kan ta upp till åtta månader att få ett godkänt tillstånd för en avfallstransport, något som skapar affärsmässig osäkerhet för hela branschen i Norden. Naturvårdsverket medger dessutom självt att förslaget om ett nationellt transportförbud saknar grund i EU-förordningen och konstaterar att det är mer långtgående än vad EU-direktivet kräver. Om förslaget går igenom skulle det försvåra för just de svenska företag som i dag leder Europa i kapacitet och kunskap om säker avfallshantering.
När ett liknande förslag lades fram i Finland bedömde EU-kommissionen att ett nationellt importförbud för deponiavfall strider mot en harmoniserad tillämpning av avfallstransportförordningen. Förslaget drogs tillbaka. Sverige bör följa Finlands exempel och undvika överimplementering på en harmoniserad marknad för miljötekniktjänster och i stället värna vår samhällsviktiga infrastruktur.
Ärendet bereds nu av Klimat- och näringslivsdepartementet. Med EU-förordningens ikraftträdande i maj 2026 är tidsfönstret för att rätta till kursen begränsat. Hantering av farligt avfall är en grundförutsättning för svensk industri och den ekonomiska motståndskraften i tider av kris och krig. Branschen välkomnar stärkt reglering av förordningen om avfallstransport, men villkoren på marknaden måste gälla lika i alla berörda länder. Det är en grundförutsättning för en harmoniserad europeisk marknad, där svenska företag har spetskompetens – något som även Naturvårdsverket borde ha som utgångspunkt, eftersom det hindrar skadliga ämnen från att komma ut i kretsloppet.
