Krönika av 
Jacob Kaarsbo
Daniel Holsting

Tankesmedja: EU måste förbereda sig för krig för att säkra sitt fredsprojekt

Om Europa både ska kunna stödja Ukraina och stärka sin egen försvarsindustri räcker det inte med viljestarka ord. Man måste förbereda sig för krig, skriver Jacob Kaarsbo och Daniel Holsting.

Upprättandet av en europeisk krigsekonomi kommer att kräva betydande investeringar i försvarsindustrin och potentiellt fördragsändringar, skriver Jacob Kaarsbo och Daniel Holsting.
Upprättandet av en europeisk krigsekonomi kommer att kräva betydande investeringar i försvarsindustrin och potentiellt fördragsändringar, skriver Jacob Kaarsbo och Daniel Holsting.Foto: Europeiska unionen
Detta är en opinionsartikel som speglar skribentens åsikter.

– Om vi vill ha fred måste Europa förbereda sig för krig.

Det sade Europeiska rådets ordförande Charles Michel när han citerade den romerske militärförfattaren Vegetius tidigare i år.

Michel är dock långt ifrån den enda framträdande personen i EU som talar om ett europeiskt krigstillstånd. Industrikommissionär Thierry Breton och Frankrikes president Emmanuel Macron har också uttryckt vikten av ett paradigmskifte och en prioritering av ekonomiska initiativ som stöder den europeiska vapenindustrin.

Begreppet ”krigsekonomi” har därmed återfötts i den europeiska debatten, vilket väcker frågan om vad detta innebär i praktiken och vilka utmaningar det innebär för ett Europa som har freden i centrum.

Det korta svaret är: en betydande förstärkning av EU:s försvarsindustri och vapenkapacitet, som på ett adekvat sätt kan stödja Ukraina och stödja medlemsländernas uppbyggnad för att upprätthålla en trovärdig avskräckning mot Ryssland.

Intentionerna och finansieringsförslagen finns, men det är fortfarande långt kvar till en politisk överenskommelse mellan medlemsstaterna.

Rysk övergång

I allmänhet hänvisar krigsekonomi till ett ekonomiskt tillstånd där en stat mobiliserar nödvändiga resurser och omorganiserar sin ekonomi för att möta de militära krav som uppstår under krigstid.

Ryssland nämns ofta som ett exempel på en krigsekonomi, men den europeiska strategin skiljer sig åt genom att EU inte är en verklig militär aktör.

Rysslands övergång till krigsekonomi har tydligt präglats av stigande militärutgifter, omfattande expropriering och hög mobiliseringsgrad.

Så mycket som 30 procent av den ryska statsbudgeten för 2024 går till försvaret, och staten utökar sin kontroll över försvarsindustrin och beslagtar tillgångar från ”opatriotiska” affärsmän som bor utomlands. Dessutom rekryterar Ryssland cirka 30 000 soldater varje månad.

Samtidigt har det tills nyligen frysta amerikanska stödpaketet begränsat ukrainarnas aktiva försvarskamp, vilket resulterat i att ryssarna långsamt vinner mark.

Detta har väckt frågor för den europeiska försvarsindustrin, vars beroende av amerikanerna än en gång har avslöjats.

EU inte en militär aktör

En europeisk krigsekonomi skiljer sig från den ryska krigsekonomin på flera sätt.

För det första är Europeiska unionen inte en militär aktör. Dessutom skulle en europeisk krigsekonomi skilja sig från den ryska genom att den inte skulle komma i närheten av de höga procentsatser som Ryssland spenderar på militära utgifter.

Det beror på att det för många EU-länder fortfarande handlar om att nå Natos mål om att lägga två procent av BNP på försvaret. EU:s investeringar i försvar och säkerhet ligger således till stor del inom de nationella budgetarna.

Vad en europeisk krigsekonomi i sin tur kan göra är att fungera som en katalysator för ökad industriell kapacitet i medlemsländerna och hjälpa dem att möta hotet från Ryssland.

Vägen dit är dock kantad av ett antal hinder, eftersom det ännu inte finns någon politisk överenskommelse om något av de olika finansieringsförslag som lagts fram.

Utmaningar och möjligheter

I januari i år föreslog EU:s industrikommissionär Thierry Breton att en gemensam europeisk fond på 100 miljarder euro skulle inrättas. Enligt Breton skulle beloppet kunna säkerställa att EU matchar den ryska vapenproduktionen inom 18 månader. Men hur en sådan fond skulle kunna finansieras är en kontroversiell fråga.

I mars i år presenterade EU-kommissionen sin försvarsindustriella strategi och investeringsplan. Investeringsplanen anslår 1,5 miljarder euro från 2025 till 2027, vilket verkar undermåligt jämfört med Bretons önskemål.

Det undermåliga beloppet beror på att EU:s budgetram begränsar EU-kommissionens möjligheter att öka sin försvarsbudget.

I EU-kommissionens strategi identifieras också Europeiska investeringsbanken (EIB) och den privata finanssektorn som möjliga finansieringskällor. Men även dessa vägar är belagda med lagstadgade och politiska hinder.

EIB ägs av EU:s medlemsstater och lånar ut pengar till projekt som stöder EU:s mål. EIB:s stadga tillåter dock inte investeringar i försvarsindustrin. Det kommer därför att krävas en politisk förändring av EIB:s status innan EIB kan bli en finansieringskälla för försvarsindustrin.

Läs också
EU-kommissionen har också försökt stimulera privata investeringar i den europeiska försvarsindustrin genom Defence Equity Facility (DEF) – en fond på 175 miljoner euro.

Investerare har dock vanligtvis varit ovilliga att investera i försvarsindustrin, delvis på grund av ryktesproblem och hållbarhetsregler som ESG-krav.

Estlands premiärminister Kaja Kallas har lagt fram ett alternativt finansieringsförslag, nämligen att finansiering kan ske genom gemensam EU-upplåning.

Förslaget har fått stöd i Central- och Östeuropa och av Frankrike. Omvänt verkar länder som Tyskland och Nederländerna vara skeptiska, åtminstone för närvarande, till denna möjlighet. De nordiska länderna har signalerat öppenhet för det estniska förslaget, som kommer att diskuteras på toppmötet i juni.

Fredens fana

Den ryska övergången till krigsekonomi har visat att det krävs mer än bara viljestarka ord för att Europa ska stödja Ukraina och samtidigt stärka sin egen försvarsindustri.

Förslagen finns, men de flesta har ännu inte godkänts politiskt eller juridiskt.

Upprättandet av en europeisk krigsekonomi kommer att kräva betydande investeringar i försvarsindustrin och eventuellt fördragsändringar så att Europa kan fortsätta att hålla fredsfanan högt genom att förbereda sig för krig.

Krönikan är översatt och först publicerad på Altinget.dk.

Nämnda personer

Charles Michel

Ordförande, Europeiska rådet
Jur. kand. (Université Libre de Bruxelles, University of Amsterdam 1998)

Thierry Breton

EU-kommissionär, ansvarig för den inre marknaden
Master i electrical engineering (École Supérieure d'Électricité 1979)

Kaja Kallas

Estlands premiärminister
Juridik (Tartu Universitet 1999), master i företagsekonomi (Estonian Business School 2010)

E-postPolitik på allvar

Få GRATIS nyheter och en daglig politisk överblick från Altinget

0:000:00