När omvärldsläget oroar borde staten fokusera på sina kärnuppgifter

De senaste månadernas världspolitiska förändringar tvingar Sverige till en omfattande politisk omorientering. Behovet av en grundläggande omställning gäller inte bara försvarspolitiska kärnområden, utan även frågor som civilförsvar och infrastruktur.

Prioritera inre och yttre säkerhet

Denna omvälvning sker dessutom i kölvattnet av en annan stor omorientering: insikten att kriminalitet och extremism har utvecklats till ett systemhotande problem. Det är uppenbart att staten måste prioritera sina kärnuppgifter – inre och yttre säkerhet. Det innebär en massiv upprustning av försvaret, en omfattande utveckling av infrastrukturen ur ett geopolitiskt perspektiv, en starkare civilförsvarsstruktur och en rättsapparat som kan bekämpa kriminaliteten systematiskt och långsiktigt.

Sveriges har långvarigt underinvesterat i infrastruktur, vilket var ett problem redan innan det försämrade säkerhetsläget. Nato-medlemskapet ställer ytterligare krav på att stärka militära transportleder och energiförsörjning. Enligt branschberäkningar från Svenskt vatten krävs minst 23 miljarder kronor årligen för att modernisera åldrande system och möta klimatanpassningskrav.

Trafikverket uppskattar att minst 15 miljarder kronor per år behövs för att underhålla och modernisera transportnätet. Kommuner och energibolag kommer att behöva investera ytterligare många miljarder för att stärka elnätet från cyberhot. Nu måste staten fokusera på kärnuppgiften och fråga sig vad det offentliga inte alls bör syssla med – och vad som därmed bör överlåtas åt andra.

Överreglering kväver innovationen

Staten har ingripit i civilsamhället och näringslivet på ett sätt som snarare hämmar än utvecklar. Överreglering samt byråkrati som kväver innovation hör till detta område. Här behövs en omfattande avreglering för att frigöra tillväxtkraften i näringslivet och avlasta staten från uppgifter den aldrig borde ha tagit på sig.

Det finns områden där Sverige ska ha höga ambitioner men där offentlig sektor bör släppa fram andra, hit hör välfärdstjänsters produktion. Under förevändning att ”ta tillbaka den demokratiska kontrollen” över välfärden har delar av det politiska systemet drivit på för överreglering, återkommunalisering och förstatligande av välfärdsproduktionen.

Är det verkligen klokt att genom överreglering och politisk osäkerhet tränga ut näringslivet från välfärdsproduktionen? Eller borde Sverige snarare underlätta för kapital och expertis att strömma in i dessa sektorer? I vilka fler sektorer kan marknaden bidra mer när det offentliga måste städa i kassan?

Genom att flytta fokus från detaljstyrning till resultat i form av utfallsmått, från byråkrati till valfrihet och konkurrens, kan vi effektivisera välfärden med samma eller bättre kvalitet. Därmed frigörs nödvändiga resurser för att rusta upp infrastruktur, säkerhet och försvar.

Är det verkligen klokt att genom överreglering och politisk osäkerhet tränga ut näringslivet från välfärdsproduktionen?

Investerare skräms bort från friskolesektorn

Inom exempelvis friskolesektorn har politisk retorik avskräckt investerare och privata aktörer, något som varken ger skattebetalarna eller eleverna några fördelar. Sett till utfall i den senaste PISA-mätningen presterar svenska fristående elever 34 poäng bättre än elever i kommunala skolor. Justerat för elevernas socioekonomiska bakgrund uppgår skillnaden till 20 poäng till friskoleelevernas fördel, vilket motsvarar inlärningen som sker under ett helt läsår. Detta till trots vill staten öka regleringarna.

På ett bredare plan har skolsektorn i sin helhet tyngts av ett omfattande regelkrångel. Skolhuvudmän tvingas lägga oproportionerligt mycket resurser på juridiska och regulatoriska frågor för att undvika formella misstag – resurser som annars kunde ha använts för pedagogisk utveckling och kvalitetsförbättringar i syfte att öka svenska kunskapsresultat. Det behövs fler avregleringar för att möjliggöra innovation och effektivitet inom välfärdstjänsterna.

Sverige har mycket att vinna på om politiken bejakar företagandet som en positiv samhällskraft. Genom en pragmatisk och resultatinriktad samverkan mellan det offentliga och privata kan vårt land frigöra resurser för att hantera de stora säkerhetspolitiska utmaningarna.