Kommuninvest: Sätt kommunalskatten i fokus

Frågan om en stor skattereform har kommit upp på agendan. Det är bra. Mycket talar för att både välfärden och ekonomin i stort skulle vinna på att det tas ett helhetsgrepp om nuvarande skattesystem.

Den demografiska utvecklingen innebär att efterfrågan på välfärd kommer öka och att det kommer att växa fram ett finansieringsgap.

I en sådan reform behöver kommunalskatten göras till en av huvudpunkterna. Tyvärr hamnar denna skatt ofta i skymundan. Kommunutredningen målade upp en generell problembild, men lade inga konkreta förslag. I Välfärdskommissionens uppdragsbeskrivning finns ingen direkt referens till skatteperspektivet. I Klas Eklunds förslag till skattereform nämns kommunalskatten knappt. Ingen ska lastas för detta. Men den bristande uppmärksamheten fungerar inte i längden.

Tre viktiga saker att lyfta

Det finns en bred samsyn om att den nuvarande välfärdsekvationen inte är långsiktigt hållbar. Den demografiska utvecklingen innebär att efterfrågan på välfärd kommer öka och att det kommer att växa fram ett finansieringsgap. En del av detta kan hanteras genom effektiviseringar – inte minst med hjälp av en aktiv digitalisering. Men det räcker sannolikt inte. Kommunsektorn kommer troligen att behöva mer resurser för att säkra välfärden.

I en närmare granskning av kommunalskatten finns det åtminstone tre viktiga saker att lyfta:

• Ska kommunalskatten fortsätta höjas? Kommunalskatten har i genomsnitt ökat med närmare 3 kronor sedan mitten av 90-talet. Fortsatta höjningar är självfallet möjliga. Men det vore ändå klokt att överväga hur stor del av de samlade skatteintäkterna som kommunalskatten bör svara för. Det kan vara så att det i en framtida skattemix är lämpligare att lägga tyngdpunkten på andra skatter.
• Ska de stora skatteskillnaderna vara kvar? I dag är gapet cirka 6 kronor mellan de kommuner som har högst och lägst kommunalskatt. Det motsvarar cirka 30 000 kronor om året för ett typiskt hushåll. Skillnaderna kan bara delvis förklaras av variationer i lokala prioriteringar eller effektivitet i kommunal verksamhet. I stället är det så att många små och glesbefolkade kommuner, trots normala ambitioner och god verksamhet, fastnar i en ”högskattefälla” bara för att samhällsstrukturerna är ogynnsamma. Detta är nog inget lämpligt upplägg om vi tänker oss att välfärden ska fungera och hela landet ska leva. I slutändan är det likvärdigheten som är hotad.
• Behöver utjämningssystemet utvecklas för att främja effektivitet och likvärdighet? I den förslagna översynen av det kommunalekonomiska utjämningssystemet vore det nyttigt att även analysera skattestrukturen. Är de stora variationerna i kommunalskatt ett symptom på skilda strukturella förutsättningar? Behöver staten föra ökade resurser in i systemet? Hur ska välfärden säkras i hela landet med de demografiska förutsättningarna vi har framför oss?

Ett småkommunstillägg

Förra våren presenterade Sören Häggroth, Dan Ericsson och jag, i en oberoende analysgrupp, ett förslag om ett ”småkommunstillägg”. Varje kommun med en befolkning på mindre än 10 000 invånare skulle få ett tillägg på 12 miljoner kronor. Att just folkmängd blev kriteriet är resultatet av en statistisk analys. På detta vis skulle de minsta kommunernas skattesatser, om tillägget endast användes till skattesänkningar, kunna tas ner strax under den genomsnittliga skattenivån i de kommuner som inte får tillägget.

Denna insats skulle kunna hantera en del av problemen med kommunalskatten. Men förslaget är ingen helhetslösning – särskilt inte på längre sikt. För att skapa en hållbar dynamik kring kommunalskatten krävs fler och större åtgärder. I en seriöst menad skattereform kan det inte råda någon tvekan om att detta borde vara en av huvudpunkterna.