Ett förlegat system som gynnar uppburna män

Hur värnar man det historiskt rika arv som Sveriges många slott, herresäten och gods utgör? Svaret har i hundratals år stavats fideikommiss – ett förlegat system som i hundratals år gynnat en liten skara uppburna män.

Fideikommiss är ett avsteg från den gängse arvsrätten och innebär, smått förenklat, att den äldste sonen får ärva hela härligheten. Sonen har därmed, oavsett hur många systrar han råkar ha, rätt att förvalta den ärvda egendomen efter eget gottfinnande. Inkomsterna som egendomen inbringar i form av exempelvis hyra och arrende behåller han också.

Vem skulle inte vilja ärva allt?

Eftersom jag själv är den äldste sonen i syskonskaran kan jag förvisso, i mina mörkaste stunder, se att denna ordning har sina förtjänster. För vem skulle inte vilja ärva allt och därtill få rätt att foga den präktiga titeln ”fideikommissarie” till sitt CV?

När man försöker se saken objektivt är det dock svårt att komma ifrån att grundtanken – själva premissen för fideikommissen – för tankarna till medeltida föreställningar om manlig överhöghet som för länge sedan borde lämnats på det förgångnas skräphög.

Avskaffandet har gått sådär

Detta sunkiga system kan väl ändå inte finnas kvar, kanske ni tänker. Jorå. Det är visserligen i år exakt 60 år sedan riksdagen antog en lag som innebar att Sverige skulle göra som andra länder där adeln tidigare haft starkt inflytande och avskaffa alla kvarvarande fideikommiss. Sedan dess har avskaffandet gått som med danstillståndet fram till helt nyligen, det vill säga inget vidare.

Trots det mer än halvsekelgamla beslutet finns enligt Kammarkollegiet fortfarande åtminstone 14 fideikommiss kvar runt om i landet. Anledningen är att regering efter regering utnyttjat den möjlighet till förlängning som lagen medger i de fall ett avvecklande skulle hota egendomar av, som det heter, ”synnerligt kulturhistoriskt värde”

Tanken är säkert god

Den bakomliggande tanken till dessa förlängningar är säkert god. Fideikommissnämnden (alltså den statliga myndighet under Kammarkollegiet som bereder dylika ärenden) har antagligen befarat att om fler får ärva så kommer anrika ägor ofrånkomligen styckas upp, splittras och slitas isär. Om så sker riskerar vi alla att gå miste om miljöer som kan berätta något sedelärande om Sveriges utveckling från förmodern tid fram till våra dagar. Då skulle vi alla bli fattigare.

Eller också inte. Tillskyndare av fideikommiss måste förklara varför det mycket starka bevarandeskydd som kommer av klassificeringar såsom k-märkning, byggnadsminnesmärkning, natur- och kulturreservat skulle vara otillräckligt. De måste förklara varför andra sätt att förvalta egendomen – exempelvis genom att inrätta en stiftelse eller ett fideikommissaktiebolag – skulle vara så mycket sämre än att låta yngre syskon gå lottlösa.

Endast Sverige har fideikommissen kvar

Framför allt måste de förklara varför Sverige i dag är det enda land där detta uråldriga system för arvskifte tillåts leva kvar, decennium efter decennium. Hur kommer det sig att exempelvis England och Frankrike lyckas skydda sina fantastiska kulturskatter utan att välja fideikommiss som metod?

De som menar att det är stört omöjligt att lära om, och bevara minnet av, Sveriges rika kulturhistoria utan att upprätthålla de könsnormer kopplade till arv som rådde på Karl XII:s tid har, med andra ord, en hel del att förklara.

Visst, regeringen har en del annat att stå i just nu och det finns frågor som är betydligt mer prioriterade. Men symbolfrågor har också ett värde – och vad kan vara mer symboliskt viktigt än allas likhet inför lagen? Såvitt jag vet är den präktiga titeln fideikommissarie inte skyddad, så den kan var och en få lov att använda ändå.