Dags att se över hur myndigheter lämnar ut handlingar
Allt pekar mot att det kan vara dags att se över myndigheternas arbete med att lämna ut begärda handlingar. Bör kammarrätten ges möjlighet att utdöma böter eller ska de fortsätta med bara ett futtigt “ajabaja”? Skriver Erik Torstensson i sin krönika.
Erik Torstensson
liberal skribent, gästkrönikör i AltingetDe begärda handlingarna är “belagda med sekretess” eller “internt arbetsmaterial” och kan inte lämnas ut. Säg den journalist, politisk rådgivare eller public affairs-konsult som inte mottagit något av dessa besked från en myndighetsföreträdare. Beskeden kan naturligtvis vara legitima – allmänheten har varken rätt att veta var regeringen tar sin tillflykt under krig eller en kopia av minsta utkast från kulturnämndens spånmöten. Samtidigt finns uppenbara risker att dessa och dylika invändningar överutnyttjas.
Myndigheter kan ha starka incitament att inte lämna ut handlingar, även sådana som i juridisk mening är allmänna. För det första är hanteringen ibland tidskrävande, särskilt om begärda uppgifter måste sammanställas och inhämtas från flera avdelningar. Det finns personer som närmast slentrianmässigt begär en avgränsad “höstack” i förhoppning att den ska rymma en nål som kan användas för att sy ihop en historia.
Leda till färre utlämnanden
För det andra kan ett utlämnande innebära att komprometterande information (exempelvis rörande inkomna klagomål, tvivelaktiga tjänsteresor, kostsamma affärsavtal eller otillbörliga påtryckningar från regeringshåll) blir allmänt spridd. Uppgifterna innehåller dessutom inte sällan referenser till andra, potentiellt intressanta, uppgifter som kan begäras ut. Bättre då att neka från början.Den handläggare som ”håller gränsen” utåt kan ses som lojal mot myndigheten, chefen eller sina kolleger och stiga i graderna.
För det tredje kan en handläggare ha genuint svårt att veta vilka uppgifter som får lämnas ut och juridikavdelningen har inte alltid möjlighet att ge snabb vägledning. Att förse handläggare med adekvat fortbildning ligger heller inte nödvändigtvis i myndigheternas intresse eftersom det gissningsvis skulle leda till fler, snarare än färre, utlämnade handlingar. Möjligheten att hävda sekretess, eller neka utlämnande av andra skäl, är inte så omfattande som man i förstone kan tro.
Ingen kännbar påföljd
Slutligen kan en handläggare uppleva att hen inte har mycket att förlora på att neka ett utlämnande – snarare tvärtom. Den handläggare som ”håller gränsen” utåt kan ses som lojal mot myndigheten, chefen eller sina kolleger och stiga i graderna. Kanske har nekandet förhindrat en neslig rubrik i lokaltidningen eller en granskning av riksdagen?
Risken för ett överklagande torde vara låg och behöver inte avskräcka. Kammarrätten kan efter ett överklagande ändra myndighetens beslut (något som ökat med 60 procent på fem år), men saknar rätt att utfärda någon kännbar påföljd mot vare sig den enskilde handläggaren eller mot själva myndigheten. Kammarrättens ändringsbeslut skulle därmed kunna ses som ett futtigt “ajabaja”.
Ny utredning kan finna svar
Allt detta pekar mot att det kan vara dags för en genomgripande översyn av myndigheternas arbete med att lämna ut begärda handlingar. Bör kammarrätten ges möjlighet att utdöma böter? Bör tjänstemannaansvaret återinföras? Bör myndigheterna ges längre tid att lämna ut begärda handlingar samt utökad rätt att ta betalt för desamma? Bör presstödet justeras för att bättre kompensera för myndigheternas avgifter och för tidskrävande överklaganden?
Bör justitieombudsmannen (JO) få större befogenhet att väcka åtal mot tjänstemän som man anser åsidosatt sina förpliktelser såsom gjordes mot biskop Krook 2002 och mot professor Gillberg 2005? Bör tjänstemän få en särskilt framtagen utbildning om offentlighetsprincipens och handlingsfrihetens grunder? Frågorna är många och svåra. En ny, oberoende utredning kan finna svar.