Förvirrande parkeringsregler skapar en stadig inkomstkälla för kommunerna

Parkeringsböter tycks på senare år ha blivit en tacksam intäktskälla för flera av landets kommuner. Bara Stockholm Stad utfärdade förra året böter för närmare en halv miljard kronor, detta trots tillfälliga lättnader i regelverket till följd av pandemin.

Om p-böter (som kallas kontrollavgift på privat tomtmark och felparkeringsavgift på kommunal gatumark) bidrar till ökad trafiksäkerhet och framkomlighet är det väl gott så. Inte sällan påpekas att böterna är nödvändiga för att ”ambulans och annan blåljuspersonal ska kunna ta sig fram”. Det låter onekligen behjärtansvärt och fint – men stämmer det verkligen?

Ibland stämmer det naturligtvis, det finns ligister som inte skulle tveka att blockera en nödutgång om det inte vore för risken att helgens festkassa går om intet. Men om motivet enkom är ökad trafiksäkerhet borde god skyltning och information om gällande regelverk prioriteras desto högre. Dessutom borde parkering på platser och tider som inte är populära vara avgiftsfritt.

Hoppas på det bästa

Nu vittnar i stället trafikanter om att skyltningen ofta är tvetydig eller direkt missvisande. Ibland är påbudsskyltarna motstridiga eller dolda, i andra fall används nya symboler och lokala tilläggstavlor som varken förekommer i körkortsutbildningen eller i Transportstyrelsens pedagogiska broschyr. Den som inte fattar får med andra ord ha en rymlig p-botsbudget eller hoppas på det bästa.

Detta trots att båda grupper jagar felparkerade fordon under likadana skyltar, inom en och samma kommuns gränser.

Att hoppas på det bästa är i och för sig inte den bästa strategin, åtminstone inte i huvudstaden. Här utfärdade nämligen kommunen förra året 430 000 p-böter fördelat på knappt en miljon invånare (varav en betydande andel är barn eller saknar körkort). Dessutom var över 30 procent av böterna för det högsta beloppet om 1 300 kronor; endast två (2!) böter var för det lägsta beloppet om 650 kronor.

Befogenhet att utreda själv

Visst, man kan alltid i efterhand bestrida en bot. Men den som har rätten på sin sida har inte nödvändigtvis tiden – eller orken – att blanda in Polismyndigheten (som för övrigt har en hel del annat att stå i). Dessutom är det bara den som fått en felparkeringsavgift som kan blanda in polisen. Den som fått en kontrollavgift blir hänvisad tillbaka till företaget som utfärdade boten och som (av någon likaledes outgrundlig och djävulsk anledning) inte sällan har befogenhet att utreda sin egenhändigt utfärdade bot.

Olika regelverk

Det hela blir inte enklare av det faktum att det kan vara svårt, för att inte säga stört omöjligt, att veta vilka parkeringsplatser som ägs av kommunen och vilka som ägs av privata markägare. Skillnaden kan vara avgörande eftersom regelverken för parkering (samt för tolkning och praxis) kan se smått olika ut. De kommunala parkeringsvakterna har sina direktiv, de privata dito kan ha delvis andra. Detta trots att båda grupper jagar felparkerade fordon under likadana skyltar, inom en och samma kommuns gränser.

Ingen risk för böter

Kanske är lösningen att åka mer elsparkcykel. Dessa ljudlösa transportmedel tycks kunna parkeras varsomhelst, hursomhelst, utan minsta risk för böter. Att de begränsar framkomligheten för i stort sett alla som har ett ärende i något väderstreck, samt utgör ett påtagligt hot mot trafiksäkerheten, verkar många beslutsfattare ta lätt på.

Det går visserligen inte särskilt fort och klimatnyttan är högst oklar. Men för 1 300 kronor kan man glida hela vägen till banken både en och två gånger.