Lokalpolitikers incitament att ta ansvar minskar med pappa staten som försäkringsbolag

”Vill du vara stor i det ena måste du kunna vara stor i det andra”. Så brukade mamma säga när jag som tonåring kände mig vuxen nog att, exempelvis, vara ute sent om kvällarna, men inte ville ta ansvar på andra sätt som hör vuxenlivet till.

Jag tänker på mammas allvarsord när jag läser den nya rapporten Hur ger statsbidragen bäst effekt? I rapporten argumenterar Sveriges Kommuner och Regioner (SKR) – kommunsektorns slutna lobbyorgan, tillika beslutsfattande församling – för att staten gärna får skjuta till mer pengar genom generella statsbidrag. Men att tala om hur pengarna bör användas (riktade statsbidrag) låter sig inte göras. Detta utgör enligt SKR ”en risk för misstro mot förtroendevalda på lokal nivå”.

Ungefär så brukade jag också resonera kring jul och när jag fyllde år. Jag tog gärna emot en slant carte blanche, men betackade mig för kloka råd och inspel om hur den borde användas. Och när mina föräldrar påpekade att jag faktiskt kunde tjäna egna pengar slog jag genast dövörat till.

Hindrar från att stå på egna ben

Kommunerna har, likt de flesta tonåringar, stor frihet att sköta sina egna angelägenheter. Den kommunala självstyrelsen är inskriven i regeringsformens första paragraf och med den följer vidsträckt beskattningsrätt. Trots detta pytsade staten in 209 miljarder kronor i kommunsektorn förra året genom generella statsbidrag och kostnadsersättningar. Därutöver fick kommunsektorn omkring 66 miljarder kronor i riktade statsbidrag och det är alltså dessa öronmärkta pengar som SKR knorrar om på typiskt tonårsmanér. Vilken tonåring vill höra att slanten man nyss fått i handen endast får användas till att inhandla ett par vantar? ”Passar det inte kan jag få tillbaka pengarna”, brukade mamma påpeka, med en suck.

Varför bör pappa staten ta dubbelt ansvar för dessa grundläggande utgifter?

Och frågan är om inte staten borde påpeka detsamma för SKR. För visst, det går absolut att argumentera för att staten bör ta ansvar för det så kallade kommunala utjämningssystemet som finns till för att säkerställa att alla kommuner – oaktat skillnader i demografi och geografi – ska kunna tillhandahålla likvärdig service. Och pandemin utgör naturligtvis en alldeles särskild händelse som kräver särskilda åtgärder från staten. Men mycket tyder på att statens åtaganden, långt före pandemin, har hindrat kommunsektorn från att stå på egna ben: Statsbidragens andel av kommunernas och regionernas intäkter har i flera år legat stadigt över 15 procent.

Dubbelt ansvar

När Statskontoret tidigare i år inventerade statens olika stödinsatser till kommunsektorn uppdagades en sällsam lista med allehanda stora och små punktinsatser. Dessa insatser går utöver åtagandena som faller inom ramen för det kommunala utjämningssystemet men överlappar ändå i mångt och mycket dessa. Listan visar nämligen att staten bland annat erbjuder riktade bidrag till kommuner med socioekonomiskt utsatta områden samt till kommuner med svag bostadsmarknad. Därutöver erbjuds stöd för förvaltningskostnader, åtgärder som stärker den kommunala ledningsförmågan, samt för olika kompetensutvecklingsinsatser med mera. Varför bör pappa staten ta dubbelt ansvar för dessa grundläggande utgifter?

Inga incitament att ta ansvar

Kommunsektorn har, förutom egen beskattningsrätt, alla möjligheter att själv organisera sig för att få ner sina kostnader. Den kan, exempelvis, låna pengar till otroligt låg ränta genom det kommunägda kreditmarknadsbolaget Kommuninvest.

Om inte detta görs, och om staten fortsatt agerar likt ett faderligt försäkringsbolag som alltid täcker för överskridna budgetar, blir det svårt för väljarna att göra medvetna val i kommande kommun- och regionval. Då får vi lokalpolitiker som, likt en och annan osnuten tonåring, inte känner tillräckliga incitament att verkligen ta ansvar.