Vem sätter egentligen villkoren för socialtjänstens uppdrag?

I vår gemensamma strävan efter en trygg och värdig välfärd för barn, unga och äldre borde individens behov vara utgångspunkten.

Så ser det ut på pappret.

Men i praktiken får ofta upphandlingslogiken styra framför det sociala uppdraget. Resultatet blir ett system där ramavtalskrav och juridiska föreskrifter överskuggar det verkliga målet: att hjälpa människor.

Inom HVB, LSS och äldreomsorg krävs i dag en rad formella krav för att en verksamhet över huvud taget ska få delta i upphandlingar. Det handlar om ägar- och ledningsprövningar, tillståndshantering, utdrag ur olika register, elektronisk fakturahantering, miljöpolicy, antidiskrimineringspolicy och detaljerade styrdokument.

Det är krav som naturligtvis i grunden är viktiga – men som sällan vägs upp av någon verklig analys av vad som faktiskt krävs för att lyckas med en social insats.

Ambitionerna speglas inte i upphandlingsunderlagen

I socialtjänstens egna styrmodeller, IBIC (Individens behov i centrum) och BBIC (Barns behov i centrum), betonas tvärtom vikten av individanpassning, professionell kompetens och samskapande. Men dessa ambitioner speglas sällan i upphandlingsunderlagen. Där prioriteras det som går att mäta i uppfyllnadsgrad – inte det som kräver tid, förtroende och mänsklig kompetens.

Vi välkomnar höga krav på kvalitet, kompetens och samverkan. För att kunna leverera verkningsfulla insatser för barn och unga behövs socionomer, behandlingspedagoger, psykologer och terapeuter med hög tillgänglighet. Vi behöver tid för samverkan med skola, familj och psykiatri. Vi måste arbeta systematiskt med uppföljning, avvikelsehantering och utveckling. Men det är här som systemet inte hänger ihop: de resurser som avsätts i upphandlingarna räcker sällan till för att faktiskt möta de krav som ställs.

Det finns visserligen laglig möjlighet till direktupphandlingar när en individs behov inte kan mötas inom befintliga ramavtal, men denna möjlighet används mycket sällan.

Alla dessa krav är i grunden rimliga och förståeliga. Men när de kombineras med ett ersättningssystem som inte räknar in kostnader för kompetensutveckling, handledning, samverkan eller specialistkompetens, uppstår en obalans som på sikt hotar just den kvalitet som efterfrågas.

Samtidigt upphandlas i dag majoriteten av sociala tjänster genom ramavtal enligt LOU eller LOV. Det finns visserligen laglig möjlighet till direktupphandlingar när en individs behov inte kan mötas inom befintliga ramavtal, men denna möjlighet används mycket sällan. Därmed förlorar vi verktyg för individanpassning i praktiken, även när det vore både rimligt och lagligt.

Retoriken riskerar att skapa misstro

Parallellt pågår även en politisk diskussion om vinster i välfärden, där privata aktörer ofta utmålas som riskfaktorer för samhället snarare än som viktiga samarbetspartners. Denna retorik riskerar att skapa misstro mellan aktörer som egentligen behöver arbeta tätt tillsammans för individens bästa. När hela kategorier av utförare misstänkliggörs, skadas förutsättningarna för tillit, samverkan och utveckling. Det försvårar för verksamheter med hög kvalitet att få genomslag, och skapar ett samtalsklimat där försiktighet och kontroll får ersätta förtroende och innovation.

Därför behöver vi ställa oss frågan: Vem sätter egentligen villkoren för socialtjänstens uppdrag?

Ramavtalen måste tjäna individens behov

Vi efterlyser inte färre krav. Vi efterlyser rätt krav. Krav som bygger på förståelse för vad som skapar förändring för människor i utsatthet. Krav som ger utrymme för det professionella omdömet hos behandlingspersonal, och för aktörer – oavsett driftsform – som sätter kvalitet före kortsiktiga ekonomiska incitament.

Det är först när ramavtalslogiken börjar tjäna individens behov, snarare än tvärtom, som vår sociala välfärd kan nå sin fulla potential.