Jag är inte drogliberal, men...

Anonyma vittnen. Förebyggande insatser. Fler poliser. Närvarande föräldrar. Lägre straffålder. Mer kameraövervakning. Meningsfulla fritidsaktiviteter. 

Att döma av den senaste tidens samhällsdebatt ligger nämnda förslag överst på listan över åtgärder för hur man kan stoppa de gäng vars härjningar nyligen fick en känd kriminolog att tala om ”samhällskollaps”. Något som skulle göra minst lika stor skillnad talas det däremot inte lika öppet om: Avkriminalisering av narkotika.

Partipiskan ven över Skyttedal 

Frågan om avkriminalisering är kontroversiell. Det märks inte minst på den 1000-sidiga statliga utredning som socialminister Jakob Forssmed (KD) mottog häromveckan. Ordet ”avkriminalisering” nämns bara pliktskyldigast, liksom i förbifarten för att få det överstökat, vilket gissningsvis beror på att utredaren ”uttryckligen” förbjudits att lämna förslag i den riktningen.

Ämnet är helt enkelt så politiskt känsligt att ingen vill ta i det. Se bara på hur det gick för KD:aren Sara Skyttedal som fick höra partipiskan vina när hon förespråkade legalisering av den substans (cannabis) som hon menar kan ha räddat hennes liv.

Skydda människorna från sig själva 

Jag kan till viss del förstå var skon klämmer. Om man gläntar på dörren till en mer drogliberal lagstiftning hamnar man ofrånkomligen i tvivelaktigt sällskap. Plötsligt är man i meningsgemenskap med osnutna hippies och allsköns grupperingar med anarkistiska böjelser. Man känner sig därför nödgad – likt en stram magister med glasögonen på nästippen ­– att påpeka: Ni har kanske rätt om knarket, men jag är inte som ni – jag bäddar sängen, viker min tvätt och har alltid lämnat in deklarationen i tid.

Man vill också gärna framhålla att de som till varje pris vill bevara nuvarande lagstiftning har goda poänger. Man vill visa att man förstår dem som anser att lagstiftaren ibland måste sätta ner foten och förbjuda saker som är så destruktiva att de leder människor (ibland hela familjer) i fördärvet. Det finns tillfällen då lagstiftaren måste skydda människorna från sig själva.

Förbud verkar inte dämpa efterfrågan 

När detta är gjort, när man väl har visat sina goda avsikter och att man försöker lösa samma problem som förbudsivrarna, kan man äntligen komma till huvudpoängen: Nuvarande förbud leder till att narkotikans skadeverkningar blir så mycket större. Anledningen är förstås att förbudet inte verkar göra mycket för att dämpa efterfrågan. I stället skapar det förutsättningar för den lukrativa svarta marknad som utgör gängens största intäktskälla och som mördande mafiosos gör allt för att monopolisera.

Två alternativ till legalisering 

Egentligen finns bara två alternativ till avkriminalisering. Det första (som kan användas som ett komplement) är att med intensiva utbildningsinsatser försöka dämpa efterfrågan.

Problemet är naturligtvis att det alltid kommer finnas personer som vägrar lyssna på moralistiska förmaningar. Den som någon gång varit ung vet också att somliga till och med blir ännu mer eggade att prova det förbjudna. De som sedan fastnar i ett destruktivt beroende behöver samhällets stöttning, men stigmat och rädslan som kommer av ett förbud kan (vilket utredaren också nämner) göra dem mindre benägna att söka hjälp.

Det andra alternativet innebär att vi kopierar den repressiva lagstiftning som finns i världens värsta diktaturer. Den som ertappas med en påse vitt pulver i fickan riskerar i dessa länder dödsstraff eller tortyr. Knappast straff som är värdiga en öppen, civiliserad demokrati alldeles oaktat hur mycket de skulle leda till minskad efterfrågan på begärliga berusningsmedel.  

Regeringen måste tillsätta en ny utredning

Återstår alltså bara att inse faktum: Regeringen behöver tillsätta en ny utredning som förutsättningslöst utvärderar konsekvenserna av en ansvarsfull avkriminalisering.

Den som efter det gångna årets gängkrig på allmän plats förnekar behovet av en sådan utredning är nog inte alldeles nykter.