Coronakommissionen: Punkterna som svider

Pandemin är inte över. Det kommer finnas mer att säga. Om detta är nog de flesta eniga, så även Coronakommissionens ledamöter. 

Ansvarsfrågan

På myndighetssidan är det framför allt Folkhälsomyndigheten och dess dåvarande gd Johan Carlson som lyfts fram. Ordförande Mats Melin slår fast att:

– FHM bär ansvaret för att inledningsvis ha förordat få, sena och otillräckliga åtgärder samt för att ha haft en alltför defensiv syn på möjligheterna att bromsa smittspridningen.

Han lyfter även frågan om att ha fokuserat på evidens istället för försiktighet samt att man å ena sidan pekat ut skydd av de äldre som en prioritet, men utan att ha agerat kraftfullt för att minska smittspridningen, vilket hade kunnat skydda denna grupp.

Utöver dessa specifika områden är det förstås ett kraftigt underbetyg åt Folkhälsomyndigheten att det gång på gång lyfts fram som ett problem att regeringen lyssnat för mycket på denna myndighet. Vid pressträffen påtalade exempelvis kommissionsledamoten Shirin Ahlbäck Öberg att även om Folkhälsomyndigheten är en expertmyndigheten så innebär det inte att regeringen måste lyssna på den. Att myndigheten i fråga i så stor utsträckning beskrivs som halsstarrig och nästintill vilseledande (påståenden om munskydds farlighet) är förstås förödande kritik.

Löfvens ansvar

Även när det gäller regeringens ansvar är kritiken hård, i synnerhet den mot dåvarande statsministern.

– Regeringen fattar beslut kollektivt och ansvarar kollektivt. Det är dock statsministern som har särskilt ansvar. Vi anser att 2020 års regering och Stefan Löfven bär ansvar för att även långt fram under pandemin ha godtagit FHM:s bedömningar och inte ha gett direktiv till myndigheten att räta upp kursen i hanteringen.

Kommissionen tillade under pressträffen att man dock har stött på en del dokument som tyder på att "Löfven var aktiv i att försöka återta taktpinnen under hösten 2020" – en formulering som snarast gör intrycket ännu värre. Det är inte ett styrkebesked att en kriskommission ska behöva gräva efter tecken på att en regering försöker återta kontrollen över en krissituation och en myndighet.

Den som kommer lindrigast undan är i någon mån faktiskt nuvarande statsministern Magdalena Andersson, vars stödåtgärder fick jämförelsevis mild kritik jämfört med den kölhalning krishanteringen fick utstå idag.

Samtidigt lyfte kommissionen att samtliga statsråd som man intervjuat har understrukit exempelvis evidensen som ledstjärna, även i arbetet som pågår nu. Så när det gäller försiktighetsprincipen får man nog säga att kommissionen håller hela regeringen ansvarig.

Dokumentationen

Det var med ett särskilt allvar i rösten som Mats Melin inskärpte att regeringskansliets dokumentation av sin krishantering måste bli väsentligt bättre än vad den varit under pandemin.

Melin lyfte också särskilt debaclet kring de uppgifter och dokument som kommissionen haft svårt att få ut, vilket avslöjades av Dagens Medicin i januari och som även Altinget skrev om då. 

– Vi menar att det bör länge, åtminstone sen hösten 2021, ha stått klart för Regeringskansliet vilka handlingar vi i kommissionen behövde få del av. Bistånd från kansliet fick vi dock först efter att tidskriften Dagens medicin publicerade artiklar om våra svårigheter, sade Melin vid dagens presskonferens.

Melin förklarade att kommissionen hade räknat med ett fullständigt underlag före jul- och nyårshelgerna, men att man fick det först i andra halvan av januari. Kommissionen bedömer sig dock ändå ha fog för sina bedömningar, trots att man har fått arbeta under tidspress.

Komiska råd om anteckningar

– Men viktigare än detta motstånd är den dokumentation som över huvud taget inte tycks finnas, konstaterade Melin.

Kommissionen har nämligen noterat att stora delar av arbetet med regeringens krishantering förefaller ha skett odokumenterat. Problemen med detta förfarande beskrivs i betänkandet i passager som ter sig närmast komiskt basala. Exempelvis skriver kommissionen att "En kris kräver löpande dokumentation i ordnade former."

Man tipsar också om att detta kan ordnas i flera former såsom "genom loggböcker, minnesanteckningar och protokoll samt genom att hålla ordning på, skriva ut och arkivera t.ex. viktig kommunikation per e-post."

Kommissionen skriver också att "Om det inte går att upprätta formliga protokoll bör åtminstone någon betrodd person avdelas att ta minnesanteckningar från viktiga möten som diskuterar möjliga ställningstaganden."

Stick i stäv med myndighetsrekommendationer

Detta ska även ses mot bakgrund av att Riksarkivet redan våren 2020 gick ut med en särskild uppsättning ”rekommendationer till statliga myndigheter” för hur man tyckte att de skulle arbeta för att öka dokumentationen och en framtida insyn i pandemihanteringen.

Exempelvis uppmanades myndigheter att "ta tillvara handlingar som i normalfallet inte blir allmänna handlingar, men som i detta läge kan ge information om krisen. Det kan t.ex. handla om intern kommunikation såsom e-postkorrespondens, minnesanteckningar och information till anställda."

Kommissionen konstaterar, inte helt förvånande, att "Regeringskansliets dokumentation av sin egen krishantering måste bli väsentligt bättre."

Kommunikationen

Underlagsrapporten rörande hur kommunikationen i pandemin har fungerat tarvar egentligen en egen analys. För här blir kritiken närmast smärtsam. Författaren noterar en ständigt bristande samstämmighet mellan Sveriges och WHO:s riskkommunikation, där Folkhälsomyndigheten återkommande tonar ner risker där WHO gör motsatsen.

Därutöver präglas den svenska myndighetskommunikationen av dubbla budskap, obesvarade frågor, selektiva evidenskrav (där evidens avkrävs åtgärder som andra använder, men inte de som Sverige inför). Det konstateras också att egna beslut presenteras jämte förminskande motargument.

Ett stort problem, som också lyftes vid pressträffen, är att såväl myndigheten som regeringen förefaller ha haft "dämpad oro" som övergripande mål med sin kommunikation, vilket inte är oproblematiskt i riskhanteringssammanhang, i synnerhet om oro är befogad.