”Återigen kraxar de miljöpolitiska dystergökarna”

Den som skriker högst vinner. Den maximen verkar vägleda allt fler debattörer och miljöområdet är långt ifrån förskonat. Som vore debatten en djurisk kamp, där kunskap och visdom väger lätt och erfarenhet och eftertanke drunknar i rop på vargen.

Trumpetstötarna ljuder från de mest skilda läger. Den ena flocken likställer all bioenergi med kol, den andra tror landet blir strömlöst och hundratusentals arbetslösa om de inte får som de vill. Vetenskap och lagstiftning betyder föga. På en sådan hal arena får även de farliga charlatanerna en möjlighet att skjuta mål, de som medvetet förnekar klimatförändringar eller vikten av vaccinering.

Trump toppen av ett isberg

Många av mina forskarkollegor tycker liksom jag att situationen är plågsam. Jag vet att många som forskar om migrationsfrågor eller pandemihantering upplever detsamma. Vi känner att det hopp som väcktes när Trump förlorade valet sakta släcks av insikten att han bara var toppen av ett isberg.

Jag skakar svårligen av mig känslan att jag har hört sådan retorik och sett sådana gaphalsiga industrikampanjer förut. Liksom jag har hört Greenpeace också tidigare slarva med sin kunskapsbas.

Men nu är det inte bara skaror av surfologer som drar till med vad som helst på nätet. Det är företrädare för stora och väletablerade organisationer som skriker högt men falskt. Och populister inom både politik och media gör vad de kan som ekokammare.

Klimatvetenskapsförnekelsen hindrar

Fenomenet i sig är inte nytt. På miljöområdet är exemplen många, inte minst i klimatfrågor. Att förneka att det pågår en global uppvärmning, att människan är dess huvudorsak och att utfallet blir farligt är vardagsmat i många led. Klimatförnekelsen som länge trycktes tillbaka letar sig åter fram, som i kölvattnet av den nya rapporten från FN:s klimatpanel.

Numera yttrar sig förnekelsen inte nödvändigtvis i form av osaklig kritik av forskning och forskare. Den florerar snarare under etiketten responsförnekelse, tendensen att acceptera forskningsresultat men ignorera implikationerna av dessa i arbetet för att nå demokratiskt beslutade klimatmål. Klimatvetenskapsförnekelsen varierar i riktning, styrka och uttryck i olika länder. Men den är alltjämt ett hinder i klimatarbetet, ett hinder som inte främst handlar om bristande kunskap, utanförskap eller sund vetenskaplig kritik – utan ofta om organiserad dumhet mot bättre vetande.

Påhitt om negativ ekonomisk utveckling

Likartade exempel finns inom kemikalieområdet. Vissa personer och organisationer har i decennier medvetet spelat ner risker med miljögifter. Forskning och forskare har anklagats, politiska beslut har kritiserats. Debatten när EU:s Reach-förordning om kemikalier växte fram är ett väl studerat fall. Till de mest fåniga bland påhitt var anklagelser om massarbetslöshet och negativ ekonomisk utveckling.

Och företagen skulle lämna Sverige när koldioxidskatten infördes, samtidigt som ofrånkomlig elbrist om vintern skulle följa beslutet att stänga en reaktor i Barsebäck. För att inte tala om det ekonomiska moras vi skulle se i Sverige om riksdagen satte målet att minska utsläppen av klimatgaser med fyra procent under två decennier efter 1990. Som om företag inte vore innovativa och medborgare inte smarta nog att anpassa sig.

Nya dystergökar i full gång

Men trots att de miljöpolitiska dystergökarna tagit fel gång efter annan kraxar de återigen. Den både teoretiskt och empiriskt ogrundade tesen om att miljö står i motsatsförhållande till ekonomi tycks vara en hydra, som efter varje sakligt hugg skjuter nya fula skott. Nu säger jag inte att Byggföretagen överdriver i påståendet att 400 000 jobb hotas på grund av domen som underkände Cementas tillståndsansökan. Jag säger inte heller att Liberalerna spetsade till det, när partiet twittrade att Forsmark och Ringhals måste stänga sina reaktorer om tre år, eftersom regeringen inte beslutade om slutförvaret den 31 augusti. Framtiden får utvisa detta.

Men jag skakar svårligen av mig känslan att jag har hört sådan retorik och sett sådana gaphalsiga industrikampanjer förut. Liksom jag har hört Greenpeace också tidigare slarva med sin kunskapsbas.

Överdrifterna försvårar och fördröjer

Dessbättre leder överdrifterna sällan långt. De försvårar och förvärrar. Som nu, när regeringen med ett skohorn vill trycka in ett extrakapitel i miljöbalken, tillfälligt, för ett enskilt storföretag. Ett företag som de facto – mot bättre vetande och myndigheters uppmaningar i flera år – slarvat så kapitalt med sin miljökonsekvensbeskrivning att domstolen inte ens kunde pröva frågan om det tillstånd som företaget sökte. Men trots olika sådana fördröjningsmekanismer tenderar både vetenskap och solidaritet att vinna i det långa loppet.

Jag tror och hoppas att det blir så även denna gång. Och när olyckskorparna skrikit sig hesa kan vi andra fortsätta bygga på vårt samhälle. Den som skriker högst får inte vinna.