Politikernas tandvårdspopulism drabbar patienterna

I den politiska debatten låter det som att tandvårdens största problem är att patienterna inte har råd att gå till tandläkaren. Det är en förenklad bild. För många människor i Sverige är det verkliga problemet inte priset – utan att det saknas tandläkare och tandhygienister.

Valfläsk och överbudspolitik

I stora delar av landet, inte minst i glesbygd, är tillgången till tandvård den stora utmaningen. Den som behöver tandvård kan få vänta länge eller tvingas resa långt. Det är ett reellt problem som borde vara i fokus för politiken.

I stället ser vi hur tandvården blir föremål för överbudspolitik och valfläsk. Partier tävlar om att utlova billigare tandvård för alla, utan att tala om vem som faktiskt ska utföra vården, eller vad konsekvenserna blir när villkoren för vårdgivarna inom tandvården försämras.

De politiska utspelen bygger ofta på en missvisande bild av patienternas kostnader. Sverigedemokraterna har återkommande hänvisat till en genomsnittlig tandvårdskostnad på omkring 4 600 kronor per år. Men genomsnittssiffror säger inte särskilt mycket om hur verkligheten ser ut för de flesta patienter. Den årliga mediankostnaden ligger betydligt lägre, omkring 2 000 kronor. Det betyder att hälften av patienterna betalar mindre än så.

Skillnaden mellan genomsnitts- och mediankostnaden är central. En mindre grupp patienter har stora och kostsamma behandlingsbehov medan majoriteten av patienterna har relativt begränsade kostnader. De politiska partier som verkligen vill hjälpa dem som avstår tandvård av ekonomiska skäl borde fokusera på att utforma ett stöd som träffar den patientgrupp som har höga kostnader, inte verka för breda systemförändringar som påverkar hela tandvården.

Medveten tandvårdspopulism

Politikerna utlovar genomgripande reformer, men i praktiken är det den privata tandvården som i praktiken håller i gång stora delar av tandvården. Över 65 procent av alla vuxna patienter går till en privat tandläkare. I regioner med tandläkarbrist är andelen ännu högre – i exempelvis Norrbotten och Jämtland omkring 80 procent.

Vid årsskiftet infördes ett nytt högkostnadsskydd för äldre över 67 som innebär en omfattande prisreglering av tandvården. Det är en av de största förändringarna av tandvårdens ekonomiska villkor på mycket länge. Vi har ännu ingen ordentlig analys av reformens konsekvenser.

De politiska utspelen bygger ofta på en missvisande bild av patienternas kostnader

Den statliga utredningen föregick reformen var tydlig: ytterligare steg bör tas först när effekterna av reformen har följts upp och tandvårdens kapacitet tillåter det. Regeringen gjorde samma bedömning.

Mot bakgrund av detta är det anmärkningsvärt hur lättvindigt flera politiska partier nu diskuterar ytterligare prisreglering. Sverigedemokraterna och Vänsterpartiet går längst och föreslår genomgripande reformer medan Socialdemokraterna nöjer sig med mindre justeringar. Det är svårt att tolka deras utspel som något annat än medveten tandvårdspopulism under ett valår. Och risken är naturligtvis att uppenbar att flera följer i deras fotspår.

Utspel utan konsekvensanalys

De politiska konsulterna och spinndoktorerna kanske lyckas övertyga sina uppdragsgivare om att tandvården gör sig som valaffisch, men i förlängningen riskerar de politiska partierna att bita sig själva svansen. Om ersättningsnivåerna pressas ned och prisregleringen utökas riskerar konsekvensen att bli färre privata mottagningar, sämre tillgänglighet och minskad valfrihet för patienterna.

De som drabbas först är patienter i glesbygd. Det vill säga de delar av landet där den privata tandvården redan i dag är helt avgörande.

Privattandläkarnas uppfattning är att stöd bör riktas till de patienter som är i behov av det och att den nuvarande reformen noga bör utvärderas innan den eventuellt utökas. Politiska utspel utan konsekvensanalys under ett valår maskerade som ”reformer” är inget annat än ren populism. De stora förlorarna är de som politikerna säger sig värna.