Östersunds KSO: De som betalar mest får minst – skatteklyftan måste slutas

När Sverige utanför storstäderna mår bra mår också Sverige bra. Här utvinner många av våra stora exportbolag sina råvaror, här produceras nästan all vår mat och här skapas den förnybara energi och de biodrivmedel vi behöver för klimatomställningen. Här ligger också många av de materiella förutsättningarna för den samhällsberedskap för kriser som vi nu blivit så uppenbart medvetna om att vi behöver förbättra snabbt.

Tyvärr har inte synen på betydelsen av svensk landsbygd avspeglat sig i den nationella politiken i allmänhet, eller i skattepolitiken i synnerhet. Kommuner har att följa samma nationella lagstiftning och finansiera dessa åtaganden oavsett demografi och geografiskt läge.

Höga kostnader för landsbygd

Att dessa geografiska och demografiska utmaningar sätter hård press på kommunernas finanser, det var en sanning redan före corona. Kommunerna i nordvästra delen av landet har genomsnittliga kostnader på 61 786 kronor per invånare, jämfört med 43 410 kronor i Stockholm och 55 809 kronor i riket, enligt SCB.

Dessa kommuner har alltså 42 procent högre kostnader än Stockholm och 11 procent högre än snittet i landet i stort, som dessutom färre personer i arbetsför ålder ska bekosta. I klartext – allt färre får betala allt mer för allt fler.

Fördelningspolitiskt omöjligt 

I klartext – allt färre får betala allt mer för allt fler.

Bosse Svensson (C)
Kommunstyrelsens ordförande, Östersund

För att kunna erbjuda lagstadgad och hjälpligt likvärdig välfärd som i resten av landet har många landsbygdskommuner i brist på alternativ valt att höja skatten. I Jämtlands län ligger sju av de åtta kommunerna i den absoluta högskattetoppen. Den genomsnittliga kommunala skattesatsen för stödområde A och B är 33,83 procent, jämfört med 29,82 procent för Stockholm och 32,19 procent för riket. Alla förstår att det är fördelningspolitiskt omöjligt att fortsätta på den vägen.

Skatteklyftan måste bort

Förutsättningarna måste alltså utjämnas inte bara mellan kommuner och regioner genom vårt omdiskuterade skatteutjämningssystem. Om inflyttning och en positiv vändning av de demografiska kurvorna ska kunna åstadkommas måste också den enskilde se något i plånboken. Jämtlands län, mitt hemlän, har bland de lägre medel- och medianinkomsterna i Sverige, men samtidigt bland de absolut högsta kommunala skattesatserna. Det fungerar inte i längden.

En medianinkomsttagare som bosätter sig i nordvästra Sverige betalar 3 722 kronor mer i kommunalskatt varje år än rikssnittet, trots att hon ofta måste vänta längre än andra på en ambulans om hon blir sjuk eller på en polis om hon blir utsatt för ett brott. Den skatteklyftan måste tas bort, och det förändrade grundavdraget inom stödområde A och B gör knappt halva det jobbet, och jag förväntar mig att regeringen och samarbetspartierna fullföljer och sluter skatteklyftan helt.

Strukturell ojämlikhet 

Var du bestämmer dig för att bo och leva är förvisso ett individuellt val, och alla måste acceptera avvägningar när man gör dessa val. Helt lika förutsättningar går inte att åstadkomma. Men att bygga in den strukturella ojämlikhet som nu råder i skattesystemet är helt enkelt inte hållbart. Varje steg i motsatt riktning ligger i hela landets intressen. Däribland det förändrade grundavdraget.