Krönika av 
Mats Reimer

Kanske bör den minst impopulära kandidaten vinna valen

I flera amerikanska stater kan väljarna rangordna kandidaterna. Om detsamma gällde det svenska valet, hade utfallet i september blivit annorlunda? Det frågar sig Mats Reimer.

Om en riksdagsplats genom äkta proportionalitet kunde vinnas med en trehundrafyrtioniondel av väljarkåren, då hade Partiet Nyans med 0,44 procent varit vågmästare i riksdagen. Det hade borgat för en intressant regeringsbildning, skriver Mats Reimer.
Om en riksdagsplats genom äkta proportionalitet kunde vinnas med en trehundrafyrtioniondel av väljarkåren, då hade Partiet Nyans med 0,44 procent varit vågmästare i riksdagen. Det hade borgat för en intressant regeringsbildning, skriver Mats Reimer. Foto: Johan Nilsson/TT/Privat/Montage
Mats Reimer
Detta är en opinionsartikel som speglar skribentens åsikter.

De slutliga resultaten av valet till den amerikanska kongressen dröjer fortfarande, eftersom senatsvalet i Georgia måste gå vidare till en andra omgång. Det pyttelilla libertarianska partiets kandidat knep två procent av rösterna och därmed kunde varken den republikanska eller demokratiska kandidaten samla egen majoritet.

De uppnådde båda bara nästan 50 procent, och måste fortsätta sina valkampanjer ytterligare några veckor tills de möts i en ny valomgång. Detta hade inte kunnat hända i Alaska eller Maine som tillämpar valmetoden ranked choice, preferensval, där man inte röstar bara på en enda politiker utan istället rangordnar kandidaterna.

 Det kanske inte är den mest populäre som vinner, men i varje fall är det den minst impopuläre.

I Alaska tas via öppna primärval fram fyra kandidater som väljarna sedan rangordnar, där ens röst först går till ens förstaval. Om ingen av de fyra kandidaterna får egen majoritet plockas den minst populära kandidaten bort och de som hade den som sitt förstaval låter istället rösten gå till sitt andrahandsval. Får fortfarande ingen av de tre återstående kandidaterna egen majoritet tar man det hela ett sista varv utan bronsmedaljören. Det kanske inte är den mest populäre som vinner, men i varje fall är det den minst impopuläre.

Taktiska stödröster hade möjligen minskat

Det finns olika versioner av preferensval i bland annat Australien, Irland, Malta, Skottland, Sri Lanka, Slovenien och i Londons borgmästarval. Den enklaste varianten att förstå är extrarösten, där du har ett första- och ett andrahandsval. Om det partiet du verkligen vill stödja inte kommer in i parlamentet behöver inte din röst vara bortkastad.

Applicerat på det svenska valet, vad hade hänt om vi haft extraröster? Det hade kanske minskat intresset för taktiska stödröster, men inte säkert. Om bara de som verkligen gillade Liberalerna bäst röstade på detta parti, är det stor risk att partiet skulle hamna under spärrgränsen. Men dessa röster hade i så fall istället gått vidare till de liberala väljarnas andrahandsval, och det hade kanske inte varit Ulf Kristersson eller Ebba Busch. Så taktiken från Moderaterna att ge en del stödröster till Johan Pehrson skulle fortfarande kunna löna sig.

För små och nya partier hade ett system med extraröster förstås gjort det lättare att komma in i riksdagen. Och vi hade fått bättre kunskap om vilken popularitet partier som Nyans, Medborgerlig Samling och Alternativ för Sverige egentligen har. I dag är de så chanslösa att en del av deras sympatisörer säkert lägger sin röst på ett större parti för att inte kasta bort den.

En intressant regeringsbildning

Om det senaste valet genomförts med extraröster, hade vi haft en annan regering? Förmodligen inte. Om man gör antagandet att de 0,26 procent som röstade på Alternativ för Sverige hade haft Sverigedemokraterna som andrahandsval och de 0,2 procent som valde Medborgerlig Samling föredrar den borgerliga sidan, då hade Ulf Kristerssons lag samlat precis över 50 procent. Det hade alltså inte räckt för Magdalena Andersson om hon ärvt rösterna från Nyans, Piratpartiet, Feministiskt initiativ, Klimatalliansen och alla andra ännu mindre partier.

En större betydelse hade preferensröster möjligen haft om vi samtidigt sänkte spärrgränsen till matematiskt rättvisa 0,2865 procent. Om en riksdagsplats genom äkta proportionalitet kunde vinnas med en trehundrafyrtioniondel av väljarkåren, då hade Partiet Nyans med 0,44 procent varit vågmästare i riksdagen. Det hade borgat för en intressant regeringsbildning.

Fakta

Mats Reimer är läkare i Göteborg och fristående krönikör i Altinget.

Tidigare krönikor:

- Moderater och Liberalers övertro på screening av barn

- Transvården kan både hjälpa och stjälpa

Nämnda personer

Mats Reimer

Barnläkare Göteborg

E-post Politik på allvar

Få GRATIS nyheter och en daglig politisk överblick från Altinget