Mats Reimer
Barnläkare GöteborgBland alla popcornförslag under den nyss genomlidna valrörelsen poppade två borgerliga hugskott lite extra. Stockholmsmoderaternas förslag att låta BVC och skola erbjuda frivilliga snabbtester för att fånga upp barn med misstänkt ADHD – den idén lyckades inte ta sig in i Tidöavtalet.
Det gjorde däremot Liberalernas krav på att genomföra ”obligatorisk språkscreening på BVC”.
Intentionerna må vara goda, men de praktiska problemen är desto större. Samma sak kan sägas om tidigare motioner från moderata riksdagskvinnor om att låta skolhälsovården screena alla småflickor för att hitta de som blivit könsstympade.
I min verklighet som konsultläkare på BVC är det dock inte screening som är bristvaran, det är nästa länk i kedjan.
Utvärdera screeninguppdragen som tuffar på
Hos alltför många politiker, och även hos en hel del läkare, finns en övertro på screening, på att problem lättare löses om man hittar problemen tidigt innan de vuxit sig stora. Så enkelt är det sällan, och att offentlig sjukvård erbjuder förhållandevis få screeningprogram beror på att det är så svårt att visa på goda resultat. Dessutom underskattas i regel den etiska skillnaden mellan att i vården hjälpa dem som söker för sina medicinska problem, och att vården söker upp folk och genom screening förvandlar nyss (upplevt) friska personer till patienter.
Innan vi börjar införa ännu mer screening på BVC och i elevhälsan vore det nog bra om vi först utvärderade de screeningprogram som idag tuffar på. Det är exempelvis mycket svårt att tänka sig att dagens återkommande skoliosundersökning av alla barns ryggar vid hela tre tillfällen under mellan- och högstadium verkligen är mödan värt.
Screenat sedan 60-talet
Det illiberala förslaget om obligatorisk språkscreening kan vara lite svårt att förstå. För det första är erbjudanden på BVC frivilliga och inte obligatoriska, och föräldrar har exempelvis rätt att välja bort även bevisligen hälsofrämjande vaccinationsprogram. För det andra har BVC faktiskt hållit på med språkscreening sedan 1960-talet.
Det Liberalerna egentligen verkar mena är att BVC inte bara skall hitta barn med språkstörning, utan nu också skall sålla ut barn som inte kommit igång med specifikt det svenska språket. Tidöavtalet går inte så långt som att tala om förskoleplikt för dessa barn, men ”språkförskola för barn i utsatta områden och för nyanlända barn i övrigt ska också övervägas”.
I min verklighet som konsultläkare på BVC är det dock inte screening som är bristvaran, det är nästa länk i kedjan. I Göteborgsområdet får barn som inte talar vid två och ett halvt års-besöket vänta närmare 18 månader för att få en logopedisk bedömning. I väntan på vården kommer det nu erbjudas självhjälp via internet.
Onlinekurser är säkert ett bra komplement, men lär främst gynna de resursstarka familjernas barn.
Liberalernas språkscreening ingen lösning
Barn som inte har språkstörning lär sig snabbt om de får ett svenskt ”språkbad”, där de omges av kamrater och pedagoger som talar svenska. Men det är inte verkligheten i stora delar av landet, där det i allt fler förskolor är svenska som är minoritetsspråket, och där personalen inte heller är fullt svensktalande. Detta är bara ytterligare ett i raden av områden där migrationens volym varit avgörande för utfallet. Politikens möjligheter att i efterhand ändra på detta verkar små, och liberalernas språkscreening är ingen lösning.
Mats Reimer är läkare i Göteborg och fristående krönikör i Altinget.
Tidigare krönikor: