Debatt

Ett nej till extern granskning ger grönt ljus till fortsatt fusk

Att säga nej till extern granskning av studieförbunden är att säga ja till att inte vilja veta vad folkbildningens grundproblem handlar om. Så länge incitamenten för fusk lämnas ohanterade kommer miljardrullningen av bedrägerier att fortsätta. Det skriver Magnus Ranstorp, Peder Hyllengren och Aje Carlbom.

Om kulturutskottet röstar nej till förslaget om extern granskning av studieförbunden vore det en cocktail av partipolitisk naivitet, feghet och okunskap, skriver debattörerna.
Om kulturutskottet röstar nej till förslaget om extern granskning av studieförbunden vore det en cocktail av partipolitisk naivitet, feghet och okunskap, skriver debattörerna.Foto: Melker Dahlstrand/Sveriges riksdag
Aje Carlbom
Magnus Ranstorp
Peder Hyllengren
Detta är en opinionsartikel som speglar skribentens åsikter.

Enligt uppgifter till Altinget tycks det finnas en majoritet i kulturutskottet för att rösta nej till förslaget om extern granskning av studieförbunden. Det är beklagligt av flera skäl.

Ett nej till extern granskning ger grönt ljus till att låta det omfattande och systematiska fusket fortsätta som vanligt. Beslutet vore en cocktail av partipolitisk naivitet, feghet och okunskap. Ett nej till granskning och en ärlig omstart av studieförbundens verksamhet är att prioritera partipolitiska intressen före respekten för skattemedel och de målgrupper folkbildningen är avsedd för.

Relativt meningslösa åtgärder 

Bevarandet av självgranskningsmodellen inom studieförbunden behöver förändras i grunden. Men först måste vi förstå omfattningen av fusk som förekommit i varje studieförbund. Inte genom självgranskning utan gedigen extern revision. Både Folkbildningsrådet (FBR) och Studieförbunden i samverkan försöker med avledningsmanövrar föreslå åtgärder som ser bra ut på pappret men i praktiken är relativt meningslösa.

”Som gjort för bedrägeri”

Järva-skandalen lyfts fram som om det vore ett unikt fall. Även om omfattningen var stor på ett geografiskt begränsat område återfinns fenomenet i varje studieförbund och stavas ”volymjakten”. Huvuddelen av folkbildningsverksamhet inom de tio studieförbunden genomförs av lokala samverkanspartners och föreningar mot ekonomisk ersättning. Man ”köper” verksamhet. Tolkningen av bidragsvillkoren och för utbetalningar är så elastisk för att mängden är viktigare än innehållet.

Den köpta verksamheten är studieförbundens svarta hål.

Dessutom har FBR inte tillgång till varken verksamhetssystem (antal arrangemang, utbetalningar och studietimmar) eller vilka samverkanspartner som engageras. Det är som gjort för bedrägeri. Det är därför en gåta för oss hur de uppfyller riksdagens portalparagraf att folkbildningsverksamhet ”ska stärka och utveckla demokrati.” Det behövs total transparens och mot det finns det knappast något rimligt motargument.

Endast rökridåer

FBR:s senaste rapport med åtgärder är 18 kraftfulla slag i luften. De kommer att kosta stora summor och ge mager utdelning. Deltagarlistor med personnummer och e-signering i all ära, men de åtgärder som på allvar skulle begränsat fusket lyser med sin frånvaro. När kärnproblematiken lämnas kliniskt oberörd och en knippe ”fotnots-åtgärder” presenteras som ”ett omfattande åtgärdspaket” blir helhetsintrycket enkom rökridåer.

En lämplig undertitel till rapporten hade rimligen varit: ”Här har vi ansträngt oss så mycket som möjligt för att få så lite förändring som möjligt”. Så länge incitamenten för fusk lämnas ohanterade kommer miljardrullningen av bedrägerier att fortsätta.

Studieförbundens svarta hål

Den köpta verksamheten är studieförbundens svarta hål. Den står för en majoritet av verksamheten och innebär att studieförbunden tappar kontrollen över att medel inte betalas ut till extremism, organiserad brottslighet eller bedrägerier. Detta då det inte finns tid att säkerställa anordnarskapet i de gigantiska verksamhetsvolymer som för närvarande hanteras. Ständigt maxade deltagarlistor från en myriad av föreningar vilka studieförbunden har minimal kontroll över eller insyn i skapar en ocean av bedrägerier. Bidragsvillkoren har för länge sedan slutat följas och ersatts med oklara utbetalningar som tack för ifyllda närvarolistor som numera är en formaliafråga utan innehåll eller sanning.

Blundar för grundproblemet

Att säga nej till extern granskning är sorgligt med tanke på den samhällsnytta som skulle kunna komma till stånd om medlen används rätt. Studieförbunden och FBR är oförmögna att vända denna koloss själva.

Att säga nej till granskning är att säga ja till att inte vilja veta vad folkbildningens grundproblem handlar om.


E-postPolitik på allvar

Få GRATIS nyheter och en daglig politisk överblick från Altinget

0:000:00