Det är på läktaren som kritiken mot regeringen i Turkiet får andrum

”Snälla, hjälp, hjälp! Jag ber er skicka all tillgänglig hjälp (…) Jag ber er, snälla. För guds skull, vi har förlorat människor här!” Orden i den skakiga mobilfilmen blandas med den gråt och panik som mannen försökt hålla tillbaka

Videon på Turkiets förre landslagsmålvakt Volkan Demirel blev ett av de första vittnesmålen från den jordbävningskatastrof som för drygt ett år sedan skördade över 50 000 liv i södra och sydöstra Turkiet, samt Syrien. Som fotbollstränare i Hatay, en av de värst drabbade provinserna, blev Demirel en av symbolerna för lidandet.

Fotbollens kapacitet och legitimitet gjorde samhällsnytta. Civilsamhället i stort bidrog till att hålla Turkiet på fötter.

Medborgarna mobiliserade all kraft för att lindra nöden. Även fotbollen bidrog med betydande insatser. Supportrar arrangerade insamlingar och resor för att hjälpa människor ur rasmassorna. Stjärnspelare packade ner hjälpsändningar. Klubbar lät personal ställa om och bidra till hjälpinsamlingar, samtidigt som hundratals lastbilar med förnödenheter rullades ut på vägarna. Fotbollens kapacitet och legitimitet gjorde samhällsnytta. Civilsamhället i stort bidrog till att hålla Turkiet på fötter.

Frågorna var många

Katastrofen väckte snabbt politiska frågor om hur mycket avsaknaden av beredskap hade kostat. Varför var de statliga insatserna undermåligt koordinerade och ineffektiva i det inledande skedet? Blev förödelsen mer omfattande på grund av byggamnestier - från denna och tidigare regeringar - som inneburit grönt ljus för fastigheter som inte klarat säkerhetskrav? Och hur hade egentligen de miljarder kronor som samlades in under drygt 20 år genom den så kallade jordbävningsskatten använts? Frågorna var många, men utrymmet att ställa dessa var begränsat.

Därför började det eka ett slagord på flera fotbollsläktare: Hükümet istifa (”regeringen, avgå)”. Partiledaren för ultranationalistiska MHP, del av president Recep Tayyip Erdoğans regeringsunderlag, kritiserade supportrarna som ropat och menade att klubbarna måste agera mot protesterna.

Två ministrar gick senare ut och anklagade supportrarna för att "förgifta den process nationen står inför" respektive stå för ”en medveten provokation”. De illa dolda hoten noterades av fotbollslagen. varpå intresseorganisationen för klubbarna tog avstånd från protesterna. Ramsan slutade eka på arenorna.

Trycket mot fotbollsaktörer är detsamma som i övriga Turkiet. I ett alltmer auktoritärt land tar kritiska medborgare till de få forum som finns för att uttrycka krav.

Att inte kunna utkräva politiskt ansvar har blivit norm och kritiska frågor når inte fram, något som underlättas av att 90 procent av de nationella medierna kontrolleras av regeringen. En av få arenor som återstår för att visa missnöje är därför läktarna.

”Ni lämnade oss att dö i tre dagar, vi vill inte ha er här!”

Vid årsdagen av jordbävningskatastrofen har en stor grupp människor och politiker från både regering och opposition samlats i Hatay. Folkmassan buar ut politikerna och snart förbjuds icke-officiella minneshögtider i flera jordbävningsdrabbade städer.

Mellan buropen kliver Gökhan Zan, tidigare landslagsback, fram. ”Ni lämnade oss att dö i tre dagar, vi vill inte ha er här!” ropar han desperat.

I brist på folkliga politiker i regionen utses Zan snart till Hatay-kandidat för vänsterradikala Türkiye İşçi Partisi, trots att han nyligen lämnat en kort och misslyckad karriär hos de ideologiska motståndarna i högernationalistiska İyi Parti.

Tusentals människor lider fortsatt, kritiker menar att återuppbyggnaden av drabbade provinser inte håller regeringens utlovade tidplan och inga ansvariga politiker har avgått. I stället för att utkrävas på ansvar så ”belönas” somliga nyckelfigurer menar Gönül Tol, analytiker och grundare av Turkiet-programmet vid Middle East Institute.

Murat Kurum, urbaniseringsminister vid jordbävningskatastrofen och en politiker som tidigare gett klartecken för icke godkända byggen, är regeringspartiets kandidat i vårens lokalval i Istanbul. Samtidigt har det största oppositionspartiet CHP åternominerat Hatay-borgmästaren Lütfü Savaş trots starka protester för hanteringen av jordbävningen.

För ett år sedan blev en av få delar av civilsamhället som inte kan kontrolleras fullt ut av regeringen återigen en arena för politiska protester. Utrymmet krymper. Därför lär fotbollsarenorna fortsätta att bli andrum när medborgarna hittar allt färre plattformar för att uttrycka sig.