Debatt

Debatt: Stoppa felutbildningen på universiteten

DEBATT. Det sker en systematisk felutbildning i högskolan. Trots att allt fler är högutbildade i Sverige kvarstår matchningsproblem på arbetsmarknaden och arbetslösheten är fortsatt hög. Därför måste staten se över resurstilldelningssystemet för universitet och högskolor och incitamenten för studenterna, menar forskarna Johan Eklund och Lars Petterson.

Johan Eklund, vd Entreprenörskapsforum och professor Blekinge Tekniska Högskola samt Internationella Handelshögskolan i Jönköping och Lars Pettersson, ek dr och associate dean, Internationella Handelshögskolan i Jönköping  .
Johan Eklund, vd Entreprenörskapsforum och professor Blekinge Tekniska Högskola samt Internationella Handelshögskolan i Jönköping och Lars Pettersson, ek dr och associate dean, Internationella Handelshögskolan i Jönköping  .
Detta är en opinionsartikel som speglar skribentens åsikter.

Johan Eklund, vd Entreprenörskapsforum och professor Blekinge Tekniska Högskola samt Internationella Handelshögskolan i Jönköping

Lars Petterson, ekonomie doktor och associate dean, Internationella Handelshögskolan i Jönköping

Svaret på frågan om hur Sverige – liksom andra ekonomier – ska rusta sig inför framtiden har under årtionden varit: Mer utbildning. Samtidigt som det kan finnas samhällsnytta i att den allmänna utbildningsnivån höjs, är det också rimligt att fråga sig hur denna utveckling lönar sig för individer och samhälle.

Arbetslösheten stiger trots fler högskoleutbildade

Visst kan en viss grad av felutbildning accepteras, men den svenska nivån framstår som ett tydligt tecken på effektivitetsproblem på arbetsmarknaden

Begreppet ”kunskapssamhället” har präglat utformningen av utbildningspolitiken. Målet har varit att den formella kunskapsnivån ska öka och att svenska företag ska vinna konkurrenskraft genom sina anställdas kunskaper. Sedan högskolereformen 1993 har den högre utbildningen i Sverige vuxit kraftigt i antalet utbildningsplatser. Mellan 1990 och 2014 fördubblades det årliga antalet registrerade studenter i Sverige. Andelen högskoleutbildade i arbetskraften ökade under samma tidsperiod från omkring 23 till drygt 40 procent.

Men de ekonomiska effekterna av utbyggnaden är inte entydigt positiva: trots högskoleutbyggnaden har företagen stora svårigheter att finna arbetssökande med passande kompetens. Många rekryteringsförsök misslyckas och vakanstalen stiger trendmässigt samtidigt som arbetslösheten har permanentats på en hög nivå. Detta håller tillväxten tillbaka.

Utvecklingen – en paradox

Mot bakgrund av föreställningen om kunskapssamhällets framväxt framstår utvecklingen sedan 1990-talet som en paradox. Vi ser, i boken Högskola i otakt, incitamentsproblem för såväl högskolor som studenter.

1993-års högskolereform gav utrymme för valfrihet för individen. En viktig förutsättning är därmed att studenter är välinformerade när det gäller kvalitet, inriktning och möjligheter att få ett arbete efter avslutad utbildning. Utbyggnaden av den högre utbildningen har, enligt studier, skapat en betydande felutbildning (av vissa kallat överutbildning) det vill säga att en person har utbildningskvalifikationer som överstiger de kompetenskrav som finns för en tjänst samtidigt som personen saknar kompetens att ta ett högproduktivt arbete där det finns en otillfredsställd arbetskraftsefterfrågan.

Antalet vakanser kan ses som ett belägg för att en kvantitativ utbyggnad av utbildningssystemet inte innebär en säkerhet för att matchningsproblemen blir lösta. Det medför också en risk att ineffektivitetsproblem utvecklas genom att högutbildade tränger undan lägre utbildade som egentligen har kompetensen för ett visst jobb. Visst kan en viss grad av felutbildning accepteras, men den svenska nivån framstår som ett tydligt tecken på effektivitetsproblem på arbetsmarknaden.

Se över resurstilldelningssystemet

Vad kan då politiken göra? Statens sätt att styra den högre utbildningen är genom finansiering. Högskolor och universitet erhåller ramar från regeringen som anger takbelopp för maximalt möjlig ersättning. Intäkter genereras baserat på dels utbildningsplatsernas volym (helårsstudenter), dels prestationer som studierna resulterar i (helårsprestation). Högskolor och universitetet är måna om att utnyttja det maximala belopp de kan få, vilket förutsätter att de lockar så många studenter som möjligt.

Det finns därför en risk att lärosäten allt oftare ser studenter som kunder, och att utbildning i allt högre grad ses som konsumtion och inte som en investering i humankapital. Detta är en delförklaring till att det växer fram allt fler examina. Ett attraktivt utbildningsutbud behöver vara differentierat på rätt sätt för att locka så många sökande som möjligt.

Det finns därmed skäl att se över hur resurstilldelningssystemet fungerar i ljuset av vilka incitament det skapar. Det är viktigt att de fasta anslagen för forskning har en koppling till hur effektivt ett lärosäte är. Detta med avseende både på forskningsresultat och utbildning så att examinerade studenter går till arbete och matchningen förbättras. Forskningstilldelningens koppling till utbildningen är välmotiverad, då den avancerade nivån i utbildningen är naturligt kopplad till kompetensen i forskningsmiljön.

Utbildningspremien för högskolestudier i Sverige är den lägsta inom OECD. En höjning av premien skulle med säkerhet leda till utbildningsval i syfte att få ett jobb med en god lön och därmed också förbättra matchningseffektiviteten på arbetsmarknaden. Detta kräver dock att individens nettolön tillåts spegla produktiviteten. Forskningen visar att lönepremier på ett tydligt och generellt sätt motiverar utbildning upp till gymnasiet, medan det för olika högskole- och universitetsutbildningar är ett mer blandat utfall.

Prismekanismen satt ur spel

De slutsatser vi drar är att rambetingelserna för högre utbildning inte är utformade på ett sätt som främjar svensk ekonomisk utveckling och välfärd. Den felutbildning och matchningsproblematik som vi ser i Sverige idag kan inte uteslutande åtgärdas av högskolorna själva eller ens av utbildningspolitiken. Incitamenten för att arbeta och söka jobb, liksom för att söka och genomgå utbildning, måste finnas med som utgångspunkt i alla berörda politikområden. Det fundamentala problemet på utbildningsmarknaden är helt enkelt att prismekanismen satts ur spel. Utbildning är kraftigt subventionerad samtidigt som utbildningspremien, den privatekonomiska avkastningen, tillhör världens lägsta. Detta bidrar till felutbildnings-, kvalitets- och kompetensförsörjningsproblem.

Individens incitament att välja utbildning utifrån arbetsgivarnas behov bör stärkas. Det kan ske både genom att öka den privatekonomiska kostnaden och intäkten för utbildning. Ett sätt är tillåta en högre grad av lönespridning. Efterfrågade yrken och utbildningar blir då mer attraktiva genom att utbildningspremien stiger. Det är först då som högskolan kan komma i takt med omvärlden.

Dokumentation

Debatt på Altinget

Detta är en opinionsartikel som speglar skribenternas åsikter.

Vill du medverka i debatten? Kontakta debattredaktionen på [email protected]

 



E-postPolitik på allvar

Få GRATIS nyheter och en daglig politisk överblick från Altinget

0:000:00