Kriget i Iran påminner om faran med militärt våld utan riktning 

Ingen verkar längre sjunga pacifistiska sånger, som ”Where have all the flowers gone”. Tvärtom väcker krig numera oroväckande entusiasm, till och med i det ”fredsskadade” Sverige.

Kanske har det med Nato-medlemskapets verklighetskontakt att göra. Kanske är det uppdämd energi efter en lång epok av neutral dubbelmoral och rosenkindad internationalism. Kanske en följd av politikens drift åt höger i spåren av ny medieteknik.

Att stå upp för Ukrainas eller Israels rätt att försvara sig är en sak. Diktatorer och terrorister förstår bara motståndets språk. Då USA bombar Iran och sätter Mellanöstern i brand utan genomtänkt plan är det ändå läge att återvända till protestsångaren Pete Seegers enkla fråga:

När ska de någonsin lära sig?

Minnesbilder från Libanon

Eftersom jag tillbringat sju år i det militära kanske jag med viss rätt kan dra fredskortet. Medan bomberna faller kommer minnesbilder tillbaka, med dystra ledtrådar till hur kampanjen mot Iran kan sluta.

Åren 1984-1986 tillbringade jag som FN-officer i Libanon. Detta var strax efter Israels stora invasion, då IDF marscherade ända till Beirut med målet att få till ett regimskifte, från radikala muslimer till samarbetsvilliga kristna.

”Operation Fred för Galileen” 1982 skulle undanröja ett sekulärt hot i form av den palestinska gerillan PLO och deras allierade – samma motpart som Israel tio år senare gjorde upp med om en tvåstatslösning, i Osloavtalet.

Men högsta priset för kriget betalades av Libanons fattiga shiabefolkning, dittills relativt likgiltig inför grannlandet i söder

Den israeliska regeringen under Menachem Begin 1982 jämförde Yassir Arafats Beirut med Adolf Hitlers Berlin, ondskans epicentrum. Existentiella hot kräver existentiella insatser. Men högsta priset för kriget betalades av Libanons fattiga shiabefolkning, dittills relativt likgiltig inför grannlandet i söder. Efter år av ockupation hade Israel bidragit till ett värre monster – Iranstödda Hizbollah – än den rörelse man från början bekämpat.

Interventioner fördjupar konflikter 

USA stödde Israels operation. När den spårat ur med massakrer i palestinska flyktingläger utförda av kristna falangister sändes marinkåren in som fredsbevarande styrka. Och den 23 oktober 1983 dödades 241 amerikaner av självmordsbombare.

Iran har haft ett förödande inflytande i Libanon sedan dess. Den shiamuslimska milisen Amal – som ville ”befria” libanesisk mark – konkurrerades ut av Hizbollah som ville ”befria” Jerusalem. Skäggen blev längre och det vackra, vänliga södra Libanon förvandlades till missilramp.

Poängen är inte att frikänna iranska ledare som spridit terror i hela regionen. Poängen är att Israels militära lösning skapade värre säkerhetshot än vad den avvärjde.

Inte heller USA lärde sig något. Ockupationen av Irak 2003 avlägsnade förvisso en ond diktator i Saddam Hussein men lyfte locket på ett getingbo av etniska konflikter. Iran flyttade fram positionerna ytterligare, liksom Islamiska staten. Bristen på folkrättslig legitimitet triggade andra aktörer med expansiva ambitioner, särskilt Vladimir Putin.

Trumps krig saknar kompass

Närmare vetenskapliga experiment än så kommer man inte i geopolitiken, med tanke på att det finns en positiv kontrollgrupp. När Irak invaderade det oljerika Kuwait 1990 stod alla stjärnor rätt för ett ingripande med FN-mandat. USA samlade en internationell koalition och återställde ordningen.

Militärt våld kräver genomtänkt strategi, tydliga mål och folkrättslig inramning. Donald Trumps krig mot Iran 2026 saknar dessvärre allt detta

Till och med Sverige sände trupp, i form av ett mobilt fältsjukhus som flögs ner med ryskt transportplan. Jag deltog som pressofficer för att prata upp detta lovande avsteg från neutraliteten. Vi fick huka under irakiska missiler i Riyad, men någon månad senare var det plundrade och sönderskjutna Kuwait City befriat.

Den amerikanske ÖB:n och senare utrikesministern Colin Powell myntade doktrinen som fick hans namn. Militärt våld kräver genomtänkt strategi, tydliga mål och folkrättslig inramning.

Donald Trumps krig mot Iran 2026 saknar dessvärre allt detta.