Herman Sundqvist: Snart bryr sig ingen om miljömålen

Av Herman Sundqvist
skogschef på Sveaskog

Någonstans på vägen från år 1999 då miljömålen sattes upp och fram till i dag har det gått snett. Då avser jag inte den officiella uppfattningen att 14 av 16 miljömål inte kommer att kunna nås till år 2020. Det som riktigt oroar är den överhängande risken att allt färre människor ska bry sig om miljömålen. Inte för att miljöfrågor på något sätt har blivit ”ute” – tvärt om – utan för att själva miljömålskonceptet har stora brister.

Levande skogar är ett bra exempel på bristerna i det miljömålskoncept som Sverige arbetar efter. Delmål som sattes upp år 1999 (hård död ved, formellt och frivilligt skydd, mer gammal skog, mer äldre lövrik skog) är uppnådda. Omfattande och för samhället kostsamma insatser i form av reservatsavsättningar, frivilliga avsättningar, mer generell hänsyn, mer naturvårdande skötsel och anpassningar av skötseln på de arealer som brukas har gjorts och görs. Ändå nås inte det så kallade generationsmålet till 2020. ”Inget konstigt med det” – kanske någon invänder – ”det återstår mycket arbete”.

Att lägga ner skogsbruket räcker inte

Hur skapas engagemang kring ett mål som inte kan nås? Med de kriterier som har satts upp för generationsmålet Levande skogar kan det inte nås till år 2020 om så allt skogsbruk upphör. En del preciseringar till Levande skogar är så svepande att målet inte kan nås ens om all mänsklig verksamhet i Sverige skulle upphöra. Ett exempel är att ”hotade arter har återhämtat sig” som bygger på det felaktiga antagandet att alla arter som i rödlistan klassas som hotade också minskar.

En del arter i Sverige klassas som hotade för att de är naturligt sällsynta och alltid har varit det. Hur ska de kunna ”återhämta sig”?

Men den främsta anledningen till att målet inte nås till år 2020 även om skogsbruket upphör, är att tiden är kort och att det ofta saknas kunskap – eller intresse – av att bedöma vilken effekt de naturvårdsinsatser som har gjorts och görs kommer att få i framtiden.

De svenska miljömålen har mer karaktär av vision än konkreta, nåbara mål.

Utvärdering utan oberoende

Det behöver inte vara fel, vi kan jämföra med nollvisionen när det gäller förolyckade i trafiken. Även om det tragiskt nog fortfarande dör några hundra personer i trafiken varje år (och nollvisionen därmed är långt ifrån förverkligad) är det få som vill påstå att det långsiktiga arbetet med att förbättra trafiksäkerheten i Sverige är uselt. Tvärtom har det förebyggande arbetet räddat många, många liv. Men när det gäller miljömålsarbetet tas de ouppnådda miljömålen istället som ett kvitto på ett totalt misslyckande. Då spelar det ingen roll att delmål har uppnåtts, eller att det finns positiva trender eller att det har gjorts stora insatser. Varför denna skillnad i synsätt?

Jag vill se en rejäl utvärdering av miljömålskonceptet och inte minst av hur miljömålen/miljöprestanda följs upp. I dag är ett flertal myndigheter, institutioner och organisationer involverade i miljömålsuppföljningen. Det är naturligt eftersom det är där expertkunskaperna finns. Samtidigt innebär varje utvärdering av tillståndet i miljön också en indirekt signal om vilket behov som finns av att samhällets satsar resurser inom just det området.

Om en uppföljning av ett miljömål visar att ”det ser utomordentligt bra ut” eller ”det pekar definitivt åt rätt håll” talar det inte direkt för att samhället ska satsa ännu större resurser på just det området. Uppföljningen av miljöprestanda bör därför ha ett större inslag av oberoende än vad som är fallet idag.

Snart ingen som bryr sig

Sverige behöver miljömål och en uppföljning av miljömålen som engagerar, entusiasmerar och sporrar. Vi behöver lyfta fram de insatser som görs och våga bejaka positiva förändringar. Visioner om en ljus framtid är bra men goda resultat och positiva trender nu är bättre. Låt oss utvärdera arbetet med miljömålen utifrån de framsteg som görs, inte utifrån ouppnåeliga visioner.

Annars är det snart ingen som bryr sig om miljömålen.