Forskare: Vi behöver stärka vår kunskap om det yttersta skyddsnätet

Civilsamhället har under den tid covid-19-pandemin pågått kommit att spela en avgörande roll för att skapa trygghet och ge omsorg för människor som lever i sårbara situationer. I ett forskningsprojekt vid Institutionen för socialarbete vid Malmö universitet har vi dokumenterat dessa oumbärliga insatser. Kvinnojourer, verksamheter som arbetar med att stödja hemlösa och diakoner vid svenska kyrkan har regelbundet intervjuats.

När nu pandemin förhoppningsvis drar sig tillbaka är det hög tid att på allvar fokusera på hur civilsamhället kan stärkas för framtida pandemier och kriser.

Vad som förenar verksamheterna under pandemin är de många insatser som de gjort för människor i sårbara livsomständigheter. Det är insatser som offentliga och privata verksamheter inte alltid klarat av. Men vad som också förenar organisationerna är deras egen skörhet. Inför framtida pandemier och större samhällskriser behövs en vitaliserande diskussion om civilsamhällets roll i kriser och hur deras verksamheter kan stärkas.

Snabb innovationskraft

Utifrån forskningsprojektet finns ett antal områden som bör lyftas fram där civilsamhället i dag har stora fördelar gentemot verksamheter i offentlig eller privat regi, men där civilsamhället samtidigt behöver stärkas.

Forskningen visar att det finns en stark vilja och förmåga inom civilsamhället att ställa om och anpassa sig vid samhällskriser. Man kan prata om att civilsamhället besitter en social innovationskraft.

De riktlinjer som kom från Folkhälsomyndigheterna i början av pandemin, tillsammans med den oro för smitta som pandemin förde med sig, omöjliggjorde många av de arbetsmetoder verksamheterna normalt använde sig av. Diakonerna hade inte möjlighet att samla ensamma äldre för gemensamma träffar, personer utan hem fick begränsad tillgång till värmestugor, kvinnojourerna kunde inte genomföra sommaraktiviteter för våldsutsatta kvinnor och barn. Men succesivt under våren 2020 visade verksamheterna prov på en snabb omställning och man hittade både gamla och nya metoder för att nå grupper på ett smittskyddssäkert sätt.

Denna snabba innovationskraft är många gånger inte lika framträdande inom offentliga och privata verksamheter. På sikt behöver vi därför bättre förstå hur denna innovationskraft fungerar och hur den kan stärkas vid kriser.

Skörhet i verksamheterna

Några svagheter som framkommit under pandemin är att många verksamheter bygger på äldre volontärer som inte vågade fortsätta sitt arbete när risken för att bli smittad ökade. Förlorar samhället insatser från dessa volontärer ökar samtidigt riskerna för att grupper i sårbara situationer i samhället blir mer utsatta.

Många av civilsamhällets arbetsmetoder bygger på att skapa gemenskaper mellan människor för att på så sätt ge kraft till individen att till exempel bryta ett negativt mönster i vardagen. Dessa metoder var bland det första som fick ställas in under våren 2020 på grund av riskerna för smitta i större grupper. Från en dag till en annan kunde inte planerade aktiviteter genomföras och många av verksamheterna tappade kontakten med de människor som normalt kom till aktiviteterna. Kvinnojourerna befarade att de kvinnor som nu blev isolerade i hemmet riskerade att bli utsatta för ökat våld. För de som saknade ett hem befarades en ökad risk när kylan och vintern kom.

Stärk civilsamhället

Vad som också är centralt att poängtera utifrån forskningsprojektet är att pandemin påverkade civilsamhällets verksamheter väldigt olika. En anledning är att människor i sårbara situationer drabbades olika av virusets framfart. De äldre blev isolerade i sina hem vilket ökade risken för psykisk ohälsa bland de äldre. För de utan ett eget hem kom pandemin att försätta dem i situationer där de inte längre kunde söka skydd och värme. I de hem där det fanns en våldsutövare ökade utsattheten när den våldsutsatta tvingades spenderade mer tid tillsammans i hemmet.

Genom att dokumentera hur dessa tre verksamheter agerat under pandemin blir det tydligt att civilsamhället ser andra risker i samhället och därmed kan agera annorlunda för att ge stöd och omsorg för individer och grupper som blir utsatta. Verksamheterna besitter också stor kunskap och har stort förtroende hos de grupper som söker sig till dem. Detta har visat sig vara till en stor fördel för att hantera de problem som uppkommit på grund av pandemin.

Samtidigt är det tydligt att det behövs mer kunskap och mer resurser för att möjliggöra för dessa verksamheter att vara det yttersta skyddsnätet för många människor. När nu pandemin förhoppningsvis drar sig tillbaka är det hög tid att på allvar fokusera på hur civilsamhället kan stärkas för framtida pandemier och kriser.