"Människorna som drabbas av varg måste sättas i fokus"

Vargfrågan är så svår att lösa och så komplicerad att enkla lösningar inte längre räcker till och gamla sanningar måste ifrågasättas. Därav liknelsen med den Gordiska knuten – hade det varit så enkelt som att bara knyta upp den hade det naturligtvis skett vid det här laget.

Gamla argument

Naturskyddsföreningen hänvisar i sin replik till samma argument och synsätt som vi nu sett i drygt 20 år. Det bidrar inte till något nytt och det leder inte diskussionen framåt. För att komma framåt måste vi i stället försöka belysa problematiken från olika håll och inte vara rädda för att se verkligheten i vitögat – hur den än kan se ut.

Varje enskild varg kostar alltså ungefär 30 000 kronor per år bara i skadeförebyggande åtgärder och ersättningar, förutom de kostnader som vargpopulationen får för markägare och jägare i form av minskade intäkter från jakt och viltkött.

Solveig Larsson och Jens Gustafsson
Jägarnas riksförbund

Att antalet angrepp på får har gått ner de senaste åren kan ha flera förklaringar. Precis som för jägare så tvingas fårägarna till anpassningar av sin verksamhet för att inte riskera angrepp. Anpassningar som leder till högre kostnader, mer arbete och risker för sämre djurhållning. För jägarna är anpassningen enkel – man slutar jaga med hund. Följderna för jakthundsraserna och den traditionella löshundsjakten håller på att bli förödande.

En varg kostar pengar

Det är också viktigt att fråga sig om kostnaderna för dessa åtgärder egentligen är rimliga. Runt 60 miljoner kronor har under denna period delats ut i förebyggande bidrag och ersättningar efter skador, förutom de arbetstimmar som bekostats av djurägarna själva. Varje enskild varg kostar alltså ungefär 30 000 kronor per år bara i skadeförebyggande åtgärder och ersättningar, förutom de kostnader som vargpopulationen får för markägare och jägare i form av minskade intäkter från jakt och viltkött.

För Jägarnas riksförbund, vars medlemmar är med och bär kostnaderna, är det självklart att kostnaderna för att hysa en vargpopulation är orimliga. Att Naturskyddsföreningen, vars medlemmar till väldigt liten del behöver bära kostnaderna, tycker annorlunda är inte förvånande.

Varg och vildsvin ojämförbart

Ett av de tråkigaste exemplen på att Naturskyddsföreningen inte vill se situationen på ett nytt sätt är deras återanvändning av ett uttjatat argument. Det handlar om resonemanget att vildsvinen skulle utgöra ett större hot mot våra jakthundar än vargarna. Att cirka 300 000 vildsvin dödar eller skadar 211 hundar och cirka 300 vargar dödar eller skadar 9 hundar torde för de allra flesta vara tydlig statistik. Hade vi haft 300 vildsvin hade de dödat eller skadat 0,2 hundar per år eller om vi hade haft 300 000 vargar hade 9 000 hundar blivit utsatta för angrepp.

Man kan inte jämföra äpplen med päron – detta vet rimligtvis Naturskyddsföreningen men väljer ändå att framföra argumentet som väl i det närmaste får klassas som skåpmat vid det här laget.

Våga dra obekväma slutsatser

Som vi framförde i vår debatt är det viktigt att blicka framåt. Gamla sanningar måste ifrågasättas och obekväma slutsatser måste dras. Människorna som drabbas av varg måste sättas i fokus istället för vargen själv och förvaltningen måste spegla detta. Att möjliggöra en vargpopulation genom bidrag, stängsling eller andra ekonomiska incitament är inte att sätta människorna i centrum.

Att ge folk möjlighet till ökad jakt, enkel skyddsjakt (naturligtvis direkt vid ett angrepp men även direkt när vargar uppvisar ett oskyggt beteende för att nämna några exempel) och att minska populationen är några medel som skulle kunna ge en ökad acceptans – även om effekten sannolikt bara är temporär.

För JRF är den obekväma sanningen självklar. Med de begränsningar som finns politiskt och med de besvär som vargen orsakar och de kostnader de medför är det inte rimligt att Sverige ska hysa en frilevande vargstam. Därför säger Jägarnas riksförbund nej till frilevande varg i Sverige.