”Det så kallade världssamfundet” är ett begrepp som ofta används av vissa som har arbetat med utrikespolitiska frågor under lång tid och som är besvikna och desillusionerade över bristen på solidaritet och moraliska riktlinjer inför internationella kriser.

Med all rätt, skulle man kunna säga. Situationen i Israel och Palestina har blivit ett slags skolexempel, brännpunkten för ständigt misslyckade försök till gemensam problemlösning. Varje land har sina egna perspektiv, inrikespolitiska behov, allianser och intressen. Maktpolitiken på den internationella arenan har den grundläggande egenskapen att alla har överväganden som är viktigare än det gemensamma bästa man försöker uppnå.

Klimatförändringarna kan inte avfärdas som oviktiga

FN:s klimattoppmöte präglas av samma sak, men är samtidigt helt annorlunda. Ett stabilt klimat är ytterst en kollektiv nyttighet som rationella aktörer inte kan avfärda som oviktig.

Fysiska klimatförändringar påverkar förvisso olika delar av världen på olika sätt, och omställningen slår hårdare mot vissa ekonomier än andra. Både ansvar och effekter är ojämnt fördelade.

Klimatförhandlingarna har en avkylande effekt på den stigande geopolitiska termometern

Geir Ramnefjell, krönikör

Men än sen då? Meteorologiska världsorganisationen meddelade i början av klimattoppmötet i Dubai på torsdagen att utsläppen av växthusgaser är rekordhöga, att de globala temperaturerna är rekordhöga och att havsnivåhöjningen är rekordhög 2023. Är inte det ett tecken på att klimatförhandlingarna också är meningslösa?

Omställningen går för långsamt, men om man jämför ländernas åtaganden om utsläppsminskningar vid det misslyckade klimatmötet 2009 med de åtaganden som länderna har lämnat in i dag ser man utvecklingen. År 2009 skulle de totala åtagandena ta oss till 3,5 graders uppvärmning, medan vi i dag är nere på 2,5 grader. Det är en lång väg kvar att gå, men framstegen är tydliga.

Ett tydligt tillfälle för avspänningsmöten

Även som konfliktreducerande mötesplats och stödjepunkt är klimatmötet nu helt unikt. I en värld som alltmer präglas av konflikter och stormaktsrivalitet, där relationerna mellan USA och Kina – världens största ekonomier och utsläppsländer – är sämre än på många decennier, är klimattoppmötet ett tydligt tillfälle för avspänningsmöten.

För två veckor sedan träffades Joe Biden och Xi Jinping för första gången på ett år. Det viktigaste resultatet av mötet var relaterat till klimattoppmötet. Länderna åtog sig att tredubbla investeringarna i förnybar energi fram till 2030.

Detta mål om tredubbling är en av Dubais främsta ambitioner. Förhandsavtalet mellan USA och Kina kommer att vara en hörnsten i förhandlingarna.

Den överenskommelse som nåddes vid toppmötet kommer att ge ett betydande bidrag till framstegen i det internationella klimatarbetet. Det bygger också på en överenskommelse mellan två länder som försvarsanalytiker samtidigt befarar kan hamna i väpnad konflikt med varandra om fyra år – 2027 – efter en eventuell kinesisk invasion av Taiwan. Det borde nästan vara omöjligt.

Handlar inte bara om klimatförändringar, utan om global stabilitet

Klimatförhandlingarna är alltså inte bara en våt handduk på en planet som blir allt varmare, de har också en kylande effekt på den stigande geopolitiska termometern.

Naturligtvis beror det också på att de två sakerna hänger ihop.

Det vet aktörerma. Samtidigt som länder och regioner kämpar för att säkra tillgången till råvaror, energiproduktion och fungerande leveranskedjor i världen som blir allt mindre globaliserade och mer regionaliserade, vet vi att en hög grad av samarbete ändå är nödvändigt.

Klimattoppmötena handlar inte längre bara om klimatförändringarna i sig, utan om global stabilitet

Geir Ramnefjell, krönikör

Värdet av handelsförbindelserna mellan kontinenterna är enormt, och de största och mest värdefulla är de mellan USA och Kina.

Att upprätthålla globala förbindelser och stävja rivaliteten kommer att göra det lättare att uppnå klimatmålen. I en presentation nyligen där vice vd Lars Eirik Nicolaisen från Rystad Energy gick igenom analyser av världens energiomställning visade han varför företaget tror att det är inom räckhåll att begränsa uppvärmningen till mellan 1,6 och 1,9 grader.

För att stanna vid 1,6 grader behöver vi fortfarande samarbete mellan väst och Kina, betonade han. 1.6 kommer inte heller att vara möjligt om leveranskedjorna utsätts för alltför stort tryck.

Varför uppehålla sig vid detta? Det är lätt att tappa modet och tron på framsteg i internationella förhandlingar när ”världssamfundet” på så många sätt visar sig oförmöget att lösa problem. Detta gör det ännu viktigare att notera och erkänna klimattoppmötenas funktion. De handlar inte längre bara om klimatförändringarna i sig, utan om global stabilitet.

Klimattoppmötena har blivit större än sig själva.

Krönikan är översatt från Altinget.no.