Förändringen av energiklasserna lämnar mycket att önska

Boverkets remissförslag på förändring av energiklassningen av byggnader i Sverige lämnar mycket övrigt att önska. Förslaget skulle innebära att byggnader med A-klass (alltså den bästa energiklassen) blir 50 procent sämre än i dag.

Energieffektivisering är ett av de snabbaste och billigaste verktyg vi har för att uppnå samhälleliga mål som lägre energipriser, klimatkrav, minskad energiimport och inte minst tillgänglig och tillräcklig kapacitet i elnäten.

Inom EU förhandlas nu om att för första gången införa krav på hur mycket energi som får användas i befintliga byggnader. Det är historiskt. I dagsläget finns bara energikrav inom nybyggnation medan det inom befintlig bebyggelse inte finns något tak på energianvändningen alls. EU föreslår därför att de byggnader med de sämsta energiklasserna måste renoveras och lyftas upp till bättre klasser. Förslaget är en del i EU:s stora paket inom energiområdet för att bland annat förbättra energisäkerheten och samtidigt klara klimatutmaningen. Så långt allting gott. Men vad händer då när kraven ska implementeras i Sverige?

Vi har tre invändningar

Både Boverket och regeringen som gett Boverket uppdraget, vill nu ändra de svenska energiklasserna – innan vi inför de nya EU-kraven. Detta för att göra det enklare för svenska byggnader att uppfylla EU:s direktiv. Bakgrunden till detta är, enligt Boverket, att ”energiprestandakrav som baseras på medlemsstaternas befintliga energiklassning kan leda till att Sverige får mer långtgående krav på att genomföra energieffektiviseringsåtgärder jämfört med många andra medlemsstater”. Det kan låta orättvist vid första anblick. Men är det verkligen så? Vi har framför allt tre invändningar mot Boverkets förslag:

Hur mycket Sverige ska renovera i framtiden beror på bland annat lönsamheten i åtgärderna. Är det lönsamt ”drabbar” det inte – utan är i stället en investering som gynnar både Sverige och byggnadens ägare. Vi menar att Sverige borde hitta en nivå på energirenoveringskrav som är gynnsam för Sverige, inte bara jämföra med andra EU-länders krav. Dessutom har energieffektivisering flera fördelar som är bra för Sverige, det bidrar till exempel med att hålla tillbaka energiprisökningar för alla. Energiforsks rapport ”Lowering prices in a hurry” visar att 5 procent minskad efterfrågan enbart i elområde 3 och 4 skulle minska priserna där med cirka 40 öre per kWh. Energieffektivisering hjälper även övriga EU att minska sin energiimport (från Ryssland) och bidrar till att frigöra utrymme i våra elnät, vilket borde vara en fokusfråga för svensk energipolitik i dagsläget.

Energiklasserna är till för att hjälpa konsumenter och företag att göra kloka val – de måste vara enkla att förstå och kännas tillförlitliga. Vi tror att Boverkets förslag kommer att skapa förvirring, och att det kommer att urholka vår tilltro till systemet.

Byggnader blir bara bättre på pappret

Svenska byggnader är fördelade i energiklasserna A till G. I Boverkets förslag skulle antal byggnader i klasserna D, E och F bli 60 procent färre, genom att klasserna definieras om och byggnaderna då i stället hamnar i A, B eller C-klasserna. De blir bättre över en natt, på pappret, men är precis samma byggnader som innan. Samtidigt blir klass A, som i dag betyder en energianvändning på hälften av nybyggnadskraven, i stället lika med nybyggnadskraven. Klass A blir på detta sätt 50 procent sämre. Det ger minskade incitament, som Boverket själva skriver, då det inte kommer att finnas någon klass (som är bättre än nybyggnadskraven) att sikta mot. Är det rimligt att urholka A-klassen på detta sätt och samtidigt minska kraven för 60 procent av beståndet och helt ändra innebörden av vad energiklasserna står för? Vi menar att det bara skapar förvirring.

Det blir också en stor skillnad mot övrig energimärkning, som vi har på kylskåp och frysar bland annat. Där är A-klassen mycket energieffektiv och det finns väldigt få produkter som klarar kraven. Med Boverkets förslag skulle plötsligt nästan en fjärdedel av Sveriges byggnader hamna i A-klassen, jämfört med cirka 1 procent i dag.

Det innebär dessutom nya förutsättningar för banker och investerare som använder taxonomin (ett verktyg inom EU för att klassificera miljömässigt hållbara ekonomiska verksamheter) för att värdera investeringar. Inom taxonomin hänvisas till energiklassningssystemet. Helt plötsligt skulle C-klassade byggnader värderas lika högt som de som i dag är 50 procent bättre. Vad skulle det innebära för förtroendet för taxonomin när ”hållbarhet” enkelt kan definieras om på detta sätt?

Sverige backar och urholkar

Genom att urholka de energieffektiviseringsinitiativ som nu tas från EU skickas en signal till svenska företag att kraven nog inte kommer att bli så tuffa. Det minskar deras incitament att lägga resurser på fortsatt utveckling och det minskar investeringarna i branschen. Det är olyckligt, inte minst då EU just beslutat om ett generellt energieffektiviseringsdirektiv som ställer krav på att minska den totala svenska energianvändningen. Tydliga lagar och regler inom energieffektivisering styr investerares intresse för att satsa på företag med kompetens inom området. Det är synd om sådana investeringar uteblir.

I ett läge där energieffektivitet blir allt viktigare för Sverige, EU och världen - väljer Sverige att backa och urholka i stället för att gå framåt och vara ett föregångsland. Vi är medvetna om att det inte är lönsamt att energirenovera alla byggnader i Sverige, och det måste finnas en långsiktigt plan samt göras med förnuft: Undantag från kraven måste finnas, och även möjlighet till finansiering för de byggnader som inte kan uppnå egen lönsamhet.

Men att på ett bräde sänka kraven för 60 procent av beståndet och ta bort incitament för att bli bättre, tycker vi är en väg som leder åt helt fel håll.