EU-chefens politiska spel ställer unionens maktpussel på ända

Men det finns faktiskt en annan aktivitet av danskt intresse som Charles Michel oavsiktligt har kommit att dela med Margrethe Vestager – och det är att grumla statsminister Mette Frederiksens (socialdemokratiska) chanser att erbjudas ett europeiskt toppjobb.

Charles Michels tillkännagivande i helgen att han kommer att ställa upp i EU-valet i juni väcker inte bara tvivel om hur han samtidigt kan hantera sin roll som EU:s opartiska toppmötesledare. Beskedet kortsluter också en redan svår beslutsprocess för att utse EU:s stats- och regeringschefer under sommaren och hösten.

En impopulär ordförandes för tidiga avgång

Konsekvenserna står redo som dominobrickor. En av brickorna heter Viktor Orbán. Detta kommer att skapa ett stort politiskt tryck för att hitta en ny rådsordförande som snabbt kan ta över jobbet.

Det är inte en utveckling som gör att Mette Frederiksens namn spelar större roll för en europeisk toppost än vad det redan var. Tvärtom. Michels alltför tidiga avgång kommer att begränsa EU:s beslutsfönster så mycket att det kan bli svårare för en sittande regeringschef som Frederiksen att hoppa in.

Denna situation är resultatet av en sinnrik kombination av omständigheter som för närvarande verkligen gör Charles Michel ännu mer impopulär bland EU:s stats- och regeringschefer än han redan var.

Den tidigare belgiska regeringschefen utsågs till EU:s tredje ordförande 2019 på en fortfarande relativt ny post, i fotspåren av landsmannen Herman Van Rompuy (2009–2014) och polacken Donald Tusk (2014–2019).

Sedan dess har Michel inte haft någon större framgång med att balansera rollen som Europeiska rådets ordförande, som mest handlar om att vara en intern mötesledare och internationell galjonsfigur.

Charles Michel har suttit vid huvudänden av bordet vid ett antal misslyckade toppmöten, och hans öppna rivalitet med kommissionens ordförande Ursula von der Leyen har gett belgaren ett rykte om sig att bry sig mer om sig själv än om unionens välfärd.

– Bortsett från Emmanuel Macron har jag svårt att se någon bland de europeiska ledarna som gillar honom, som en diplomat uttryckte det.

Rykten om att Michel letade nytt jobb

Flera diplomater och EU-tjänstemän säger till Altinget att de egentligen inte blev så förvånade när Charles Michel kom ut som kandidat till Europaparlamentet strax efter nyår. Rådsordförandens mandat kan inte förlängas utöver fem år, och det är tydligt att Michel inte bara ville sitta och vänta på att bli arbetslös.

Det finns de som försvarar Charles Michels beslut som en naturlig och sund demokratisk utveckling. Till exempel Belgiens nuvarande regeringschef, Alexander De Croo:

Det är vad politiker gör: De ställer upp i val. Det är så demokratin fungerar.

Alexander De Croo
Premiärminister, Belgien

– Det är vad politiker gör: De ställer upp i val. Det är så demokratin fungerar. Vi har ofta diskussioner om hur vi kan stärka EU:s demokratiska koppling. Ett av sätten att göra det är att delta i val, säger De Croo, som just har tagit över det roterande ordförandeskapet i medlemsländerna.

Bakom kulisserna i Bryssel är det dock många som inte gör någon hemlighet av sin besvikelse över Charles Michel.

– Det har varit tydligt ett tag att han är mest upptagen av hur han ska gå vidare. Det här handlar om Michels egna ambitioner, men det får andra olyckliga konsekvenser, säger en EU-diplomat från ett av de större medlemsländerna.

Irritationen beror inte på att Charles Michel kommer att vara mycket saknad i sin roll som rådets ordförande. Problemet enligt många medlemsstaters uppfattning är att hans alltför tidiga avgång både förkortar processen och gör maktintrigen mer ohanterlig.

Kan EU-toppmötets ledare kampanja?

Befattningen som ordförande i Europeiska unionens råd är oberoende av kommissionen, som kommer att ersättas kort efter valet till Europaparlamentet den 9 juni. Under normala omständigheter bör därför Michels efterträdare inte tillträda förrän den 1 december, men belgaren kommer inte att sitta kvar så länge.

Som liberalernas toppkandidat i Belgiens EU-val råder det ingen tvekan om att Charles Michel kommer att bli vald. Det innebär att han måste lämna sitt jobb som rådsordförande senast när det nyvalda Europaparlamentet sammanträder för första gången den 16 juli. Michel själv säger att han tänker sitta kvar på sin post fram till dess.

Frågan är dock om medlemsstaternas ledare vill låta honom sitta så länge vid bordsändan om han tillbringar sina helger med att dela ut valbroschyrer på Belgiens gator.

En sak är att det inte finns samma skrivna etiska regler för rådets ordförande som de regler i EU-kommissionen som tvingade Margrethe Vestager att ta tre månaders ledighet förra året när hon kandiderade till tjänsten som chef för EIB. Huruvida situationen är politiskt försvarbar för Michel är en annan fråga.

Skulle han pressas att avgå redan i vår kommer toppmötets ledning i stället att innehas av ledaren för det land som innehar det roterande ordförandeskapet. Det är, som just nämnts, en annan belgare, Alexander De Croo. En man som de flesta runt bordet förmodligen litar på.

Den politiska utmaningen kommer inte att uppstå på allvar förrän efter den 1 juli, när Ungerns Viktor Orbán tar över ordförandeklubban i EU:s ministerråd.

Rädslan för att låta Orbán styra

I en tid då den ungerske ledarens konflikt med de flesta andra EU-regeringar har kulminerat i hans blockad av ett nytt stödpaket till Ukraina är det inte en populär idé att låta Orbán leda toppmötena.

Speciellt inte i ljuset av att den kontroversielle ungerske ledaren och Putin-vännen plötsligt kan bli mannen att leda diskussioner om bland annat en ny utformning av unionens funktionssätt.

Det här handlar om Michels egna ambitioner, men det får andra olyckliga konsekvenser.

Anonym EU-diplomat

För att undvika denna situation måste stats- och regeringscheferna utse en ny permanent rådsordförande som kan tillträda nästan omedelbart. Åtminstone senast i mitten av juli, när Charles Michel reser till Strasbourg. Men de kan inte utse efterträdaren förrän EU-valet är över i mitten av juni.

Posten som rådsordförande är visserligen inte beroende av resultatet av valet till Europaparlamentet – men det är däremot jobbet som kommissionens ordförande.

Enligt fördraget måste regeringscheferna utse chefen för EU-kommissionen ”med hänsyn till valet till Europaparlamentet” – och kommissionens ordförande är alltid det första kortet som placeras i den stora patienten av topposter.

Om till exempel de konservativa återigen blir störst i de allmänna valen bland de 27 medlemsländerna, följt av socialdemokraterna och sedan liberalerna, kommer kommissionens ordförande förmodligen återigen att behöva komma från det konservativa lägret, som Ursula von der Leyen (kanske just hon igen).

Först då kommer ledarna att kunna besluta vem som ska ersätta Charles Michel som Europeiska rådets ordförande.

Den stora patiensen väntar

I själva verket kommer tjänsterna som ordförande för kommissionen och rådet bara att vara två av de viktigaste korten i en ännu större sammansvärjning, som också omfattar andra toppjobb som EU:s utrikespolitiska chef, kommissionens verkställande vice ordförande och Europaparlamentets talman. Man måste också överväga tjänsten som Natos generalsekreterare, som ska tillsättas senast under den västliga försvarsalliansens toppmöte i Washington den 9 juli.

Allt detta kommer, av politiska skäl, att vara en del av ett övergripande toppaket som EU:s ledare i praktiken måste införa inom några veckor i juni.

Denna process kan kompliceras ytterligare av det faktum att de europeiska partifamiljerna återigen kan nominera så kallade ”Spitzen-kandidater” som de vill få in som kommissionens ordförande eller några av de andra topposterna.

För att göra det hela ännu mer förvirrande är det inte otänkbart att Charles Michel faktiskt siktar på att bli en ”Spitzen-kandidat” för de europeiska liberalerna. På så sätt kunde hans namn plötsligt återvända till den högsta maktkampen, men i en annan egenskap: som utrikeschef, chefskommissionär eller kanske talman i Europaparlamentet.

Vem vet? Trots sitt inte särskilt ärorika rykte kan Michel snabbt bli de europeiska liberalernas starkaste EU-kort om Margrethe Vestager som väntat måste lämna Bryssel mot sin vilja.

Var det än slutar kommer det att bli en komplicerad maktkamp om EU-toppjobben i sommar.

Allt måste avgöras inom två veckor i juni

En vecka efter valet till Europaparlamentet, måndagen den 17 juni, samlas EU:s stats- och regeringschefer till ett informellt möte för att utvärdera valresultatet. Mindre än två veckor senare, på torsdag och fredag den 27–28 juni, är ledarna tillbaka i Bryssel för ett formellt toppmöte där de på grund av Charles Michels avgång nu kan behöva anta hela paketet med nya chefsutnämningar.

Om de kan vänta så länge. För om Tysklands förbundskansler, Frankrikes president och de andra ledarna vill undvika toppmöten med Viktor Orbán som ordförande, måste de utse en ny rådsordförande som ska tillträda innan parlamentet sammanträder den 16 juli.

Det kan vara svårt för en sittande statsminister som Mette Frederiksen (S) att lämna sin regering och sitt land med så kort varsel om hon är intresserad av det jobbet. Om detta skulle ske utan förberedelser är det verkligen svårt att föreställa sig att den danska koalitionsregeringen skulle kunna överleva det.

Hela denna process är värd att tänka på när kommentatorer och internationella medier runt om i världen gång på gång nämner Frederiksen som en möjlig kandidat under de kommande månaderna.

Och det kommer de att göra. För objektivt sett är en erfaren, socialdemokratisk och kvinnlig regeringschef ett bra kort i det här spelet. Om man ser på det mer subjektivt med Mette Frederiksens egna intressen i åtanke är det plötsligt mindre uppenbart.

Och Charles Michels beslut har inte gjort det bättre.

Artikeln är översatt från Altinget.dk.