Replik: Klassisk stadsplanering kan lösa bostadsbristen i Stockholm

Debattinlägget innehåller inte så mycket konkret om vad som skulle kunna minska bostadsbristen på ett radikalt vis. Ett otal utredningar om bostadsbristen inom Stockholms kommun har genomförts genom decennierna. I ena hörnan har vi stadsplanerare och arkitekter, i den andra har vi nationalekonomer. I det tredje hörnet har vi entusiastiska byggnadsingenjörer. Alla dessa grupper påstås vilja ”pröva nya lösningar”. Koordineringen av dessa grupper är dock ett svårlöst problem. Resultatet? Se på det nybyggda sydöstra hörnet av stadsdelen Liljeholmen vid Årstaberg pendeltågstation, en stadsdel med enbart 10 000 invånare per kvadratkilometer.

Förskräcklig arkitektur

Arkitekturen är rent ut sagt förskräcklig och en bekant till mig, arkitekt till yrket, medgav diplomatiskt att ”något hade gått fel” vid planeringen av detta nya område. I anslutning till detta område har även ett större, svenskt byggföretag placerat ett antal förskräckliga höghus vid Mälaren.

Efter ombyggnaden blev Liljeholmstorget nästan en kopia av Skärholmen centrum. Vid södra Solna, granne mot Traneberg och Kungsholmen, ligger höghusområdet Huvudsta, som är helt i nivå med arkitekturen i det gamla Östtyskland och Moskva (höghus, inga riktiga kvarter, breda trafikleder och inga egentliga centra). Stadsdelen är helt i linje med Corbusier, som ju ville att gatan inte längre skulle existera.

Folk tvingas ut till områden långt från stan med energikrävande pendling.

Arkitekturprofessorn Gunnar Asplund kallade senare denna form av arkitektur för nybrutalism. Jämfört med stadsdelen Liljeholmen är befolkningsdensiteten i Huvudsta dock bara hälften. Denna typ av stadsplanering är sedan decennier den helt dominerande i Sverige.

All prisstatistik vad gäller bostadsrätter visar att Stockholms innerstad är attraktivast. Inom detta cirka 17 kvadratkilometer stora landområde bor cirka 280 000 invånare, med en befolkningsdensitet på 16 000 invånare per kvadratkilometer. Man kan jämföra med Paris, en av världens vackraste städer. Det elfte arrondissementet i Paris innerstad har cirka 157 000 invånare på en yta av 3,67 kvadratkilometer. Det motsvarar en befolkningsdensitet på hela 43 000 invånare per kvadratkilometer.

Ineffektiv byggbransch sätter stopp

Det är dock inte bara Liljeholmen och Huvudsta, som ligger i innerstadens periferi, som uppvisar en låg befolkningsdensitet. Faktum är att hela innerstaden är omringad av dessa lågdensitetsområden, vilket är slöseri med resurser. Folk tvingas ut till områden långt från stan med energikrävande pendling.

En förklaring till problematiken inom Stockholms bostadsmarknad är en ineffektiv byggbransch, som har varit en skyddad verkstad under alldeles för lång tid. För tio år skrev Boverkets då tillförordnade generaldirektören Fredrik von Platen: ”Orsaken till att det byggs så lite är att vi inte har tillräckligt med folk i vårt land som har råd att betala vad byggbranschen kräver” och fortsatte ”Vi i byggsektorn är befriade från utländsk konkurrens. Därför kan vi organisera oss, ta betalt och bygga så mycket vi har lust till…”.

von Platen sa även att ”Om någon skulle vilja bygga för halva dagens pris, vilket är fullt möjligt, skulle det bli panik på marknaden och i kreditgivarvärlden”. Så var det sagt: Hela Stockholms bostadsmarknad är ett korthus. Och detta enligt en tidigare generaldirektör.

Inspireras av Paris och Wien

Stockholms innerstad är inringat av stora landområden med låg befolkningsdensitet. Det har dock visat sig att den gamla, klassiska stadsplaneringen teoretiskt klarar uppemot 45 000 invånare per kvadratkilometer. Innerstaden måste därför tillåtas att expandera utåt, likt Paris. Räknar vi bara med landytan norrut skulle den motsvara cirka 17 kvadratkilometer vilket med 45 000 invånare per kvadratkilometer skulle motsvara bostäder åt nästan 800 000 invånare. I dag bor endast 71 000 invånare i omrpdet.

Genom en återgång till stenstadens klassiska innerstadskvarter och boulevarder, baserad på klassisk stadsplanering som i Wien, Köpenhamn, Rom och Paris, skulle vi åter få en hyresmarknad med låga hyror även i nyproduktion. Men det kräver en rad omställningar av hela Stockholms bostads- och byggmarknad.

Vi har många skickliga yrkesarbetare i vår stad: allt från anläggningsarbetare till arkitekter, men de stora konsult- och byggbolagen måste snarast avvecklas och ersättas med utländska sådana. Det kanske viktigaste är dock att stadsbyggnadsfunktionen inom Stockholms kommun snarast ersätts med en ny ledning, med ledande personer med erfarenhet inom området stadsplanering från någon av de tidigare nämnda städerna.

Stockholm står sedan decennier inför ett kraftigt behov av högkvalitativa bostäder i centrala lägen. Den effektivaste vägen dit går via en återgång till yteffektiva, klassiska stadsplaner med främst hyreslägenheter till låga priser.