Analys av 
Jojje Olsson

Ukraina sätter relationen Kina-Ryssland på prov

Peking och Moskva har på senare år närmat sig varandra i vad som påminner om en allians. Den ryska invasionen testar nu relationen mellan de båda auktoritära staterna, som förenas i sitt motstånd mot USA, men som på andra områden har vitt skilda målsättningar.

Foto: DimitroSevastopol, PublicDomainPictures/Pixabay
Jojje Olsson

Ryssland och Kina har tillsammans utvecklat en vision om en ny världsordning. Det sade Rysslands utrikesminister Sergei Lavrov i onsdags, efter samtal med sin kinesiske kollega Wang Yi.

Wang Yi framhöll samtidigt Pekings målmedvetenhet att föra relationen Kina-Ryssland till “en högre nivå”, i linje med det konsensus som de båda ländernas ledare nyligen uppnått.

Dikterade svensk utrikespolitik

Han refererade till mötet mellan president Xi Jinping och Vladimir Putin i samband med vinter-OS i Peking början av februari. Vid sidan av en rad nya ekonomiska samarbetsavtal, ställde sig Kina för första gången bakom Putins krav på att stoppa NATO:s expansion av nya medlemsländer – alltså i praktiken en diktering av svensk utrikespolitik.

Efter att de båda ledarna närvarat vid invigningsceremonin kunde tävlingarna börja, och bara ett par dagar efter olympiadens slut rullade Ryssland in i Ukraina på bred front.

Det råder delade meningar om hur mycket Kina kände till kring de ryska krigsplanerna. I början av mars citerade New York Times anonyma amerikanska och europeiska tjänstemän, som uppgav att Peking uppmanat Moskva att inte skrida till verket så länge de olympiska spelen pågick.

Anammade snabbt Rysslands narrativ

Kinas utrikesministerium var i alla fall snabba med att anamma det ryska narrativet. Redan samma dag som attacken påbörjades, frågade ministeriets taleskvinna Hua Chunying retoriskt om USA någonsin tänkte på konsekvenserna av att tränga upp ett så stort land som Ryssland mot väggen, genom att driva på NATO:s utvidgning till dess omedelbara närhet.

Oavsett graden av förhandskunskap, så räknade Peking sannolikt med en lika snabb uppgörelse som vid invasionen av Krim 2014. Ju längre konflikten har pågått, desto svårare har det nämligen blivit att balansera uppbackningen av Ryssland med andra kinesiska intressen.

Motsägelsefulla målsättningar

Det är viktigt att förstå hur Kinas ledning på samma gång försöker uppnå flera olika målsättningar, som inte alltid är förenliga med varandra. Allra främst ser man på situationen i Ukraina i ljuset av den geopolitiska rivaliteten med USA.

Under Xi Jinpings ledning har Ryssland blivit en viktig strategisk samarbetspartner för att hindra vad man upplever vara en USA-ledd allians av demokratiska länder som vill hålla Kina nere. Redan 2019 kallade Xi Putin för sin “bästa vän”, och i den gemensamma skrivelsen från mötet i februari påpekades att inga områden ligger utanför ramarna för samarbete länderna emellan.

Kina vill inte drabbas av sanktioner

Men samtidigt är Kina beroende av det globala handelssystemet för sin ekonomiska tillväxt, och vill heller inte försumma det inflytande man under lång tid försökt bygga upp i Europa. Man vill till varje pris undvika de omfattande sanktioner som riktats mot Ryssland, och som även Kina kan drabbas av om man inte följer dem.

Detta dilemma ställdes på sin spets när Financial Times 14 mars publicerade läckta amerikanska underrättelseuppgifter om att Ryssland bett om kinesiskt militärt stöd i Ukraina.

Detta skedde just innan ett sju timmar långt möte mellan USA:s nationella säkerhetsrådgivare Jake Sullivan, och Kinas toppdiplomat Yang Jiechi i Rom, där den senare enligt uppgift ska ha gett signaler om att man från kinesiskt håll avsåg bemöta denna förfrågan.

Besvärlig historia och olika prioriteringar

Förvisso har det militära samarbetet mellan länderna utökats på senare tid. Hösten 2018 deltog Kina för första gången i den ryska militärövningen Vostok. Förra sommaren hölls ännu mer omfattande gemensamma militärövningar i norra Kina, med omkring 13 000 soldater från olika vapengrenar under gemensamt kommando, där ryska trupper använde kinesiska vapen.

Men såväl historia som geopolitiska prioriteringar står i vägen för att utveckla samarbetet till en regelrätt allians. Ett visst mått av misstro kvarstår från de öppna gränsstrider som ägde rum 1969. Bristen på koordinering kunde tydligt ses när Ryssland på egen hand ingrep i Kazakstan – en av Kinas viktigaste regionala handelspartners – vars regim i januari hotades av omfattande protester.

Svag entusiasm inför varandras hjärtefrågor

Bristen på engagemang i hjärtefrågor vittnar om hur de båda länderna är medvetna om samarbetets begränsningar. Peking har aldrig tagit ställning gällande det ryska styret över Krimhalvön, och likaledes märks ingen entusiasm i Ryssland inför Kinas anspråk på Taiwan, även om saken för ovanlighetens skulle nämndes i förbifarten vid presidentmötet i februari.

Kina vände sig heller inte till Ryssland vid de dödliga sammandrabbningarna med Indien sommaren 2020, trots att den indiska militären till stor del förlitar sig på rysk vapenexport.

Världsordningen har tjänat Kina väl

Det finns heller inget att vinna för Peking i att omkullkasta den internationella ordningen som tjänat landets utveckling så väl. Man föredrar att istället använda sitt diplomatiska och framför allt ekonomiska inflytande för att påverka organisationer som FN, Världshandelsorganisationen och Interpol inom deras respektive ramverk.

Här har Ryssland – med en tiondel så stor ekonomi som Kina - helt enkelt inte samma möjligheter. Man föredrar att istället blottlägga sprickor i den rådande världsordningen i syfte att underminera densamma. Något som i sin tur förklarar Vladimir Putins stora riskvilja jämfört med Xi Jinping.

Med missnöjet som drivkraft

Det är alltså snarare ett gemensamt missnöje än delade framtidsvisioner som är den främsta drivkraften bakom närmandet mellan Kina och Ryssland. Detta innebär potentiella splittringar i relationen, som kan utnyttjas i skarpa lägen som nu.

När de båda ländernas utrikesministrar träffades denna vecka, fördömde de tillsammans vad man beskriver som olagliga och kontraproduktiva sanktioner mot Ryssland efter landets “agerande” i Ukraina. (Kina vägrar fortfarande att kalla det inträffade för “invasion”.)

Sanktioner av största vikt

Kina ser ett egenvärde i att motarbeta internationella sanktioner, vilka man upplever som ett vapen i den amerikanska verktygslådan. Dessutom har kinesiska aktörer – från enskilda tjänstemän till bolag som Huawei – ofta själva råkat ut för sanktionerna.

När Ryssland kopplades bort från betalsystemet Swift, blev det smärtsamt uppenbart att den finansiella infrastruktur som Kina är i färd med att bygga upp ännu inte är tillräcklig för att dämpa effekten av sanktionerna. Dollarn är fortfarande helt nödvändig för kinesiska företag i utlandet som vill fakturera, investera eller betala sina anställda.

Denna hävstång är viktig att förstå om ett läge uppstår där Peking underhåller Putins krigsmaskin, eller de båda länderna på annat vis tillsammans hotar europeiska säkerhetsintressen.

Läs också


E-post Politik på allvar

Få GRATIS nyheter och en daglig politisk överblick från Altinget