Sveriges lärare: Utan statligt ansvar för skolan kan den aldrig bli likvärdig

Nyligen gick remisstiden ut för betänkandet Statens ansvar för skolan (SOU 2022:53), den utredning som haft till uppgift att ta fram ett besluts- och kunskapsunderlag om skolans huvudmannaskap. Remissvaren vittnar om en djup spricka. På ena sidan står landets lärare och rektorer som välkomnar ett ökat statligt ansvar för skolan. På andra sidan står Sveriges kommuner och regioner (SKR) som avstyrker i princip hela utredningen.

Likvärdigheten har försämrats

Sprickan har sin grund i bedömningen av hur kommunaliseringen påverkat skolans resultat. Det är givetvis svårt att isolera effekten av enskilda reformer, men däremot välbelagt att likvärdigheten försämrats och skillnaderna inom skolsystemet ökat i samband med de reformer skolan genomgick under tidigt 1990-tal.

År 1995 fanns totalt 955 lektorer i gymnasieskolan, 2014 hade antalet minskat till 110 lektorer.

Det är också välkänt att skolans kompensatoriska uppdrag har blivit svårare över tid, i takt med att elevsammansättningen och därmed elevernas behov förändrats. En rimlig slutsats är därför att kommunaliseringen bidrog till att försämra skolväsendets utjämnande effekt, samtidigt som kraven på densamma successivt kom att öka. Låt oss lyfta tre exempel som indikerar att kommunerna brustit i förmåga att upprätthålla kvaliteten i skolväsendet.

1. Skolans finansiering och likvärdigheten
   Kommunallagen kräver att kommunerna ska ha en budget i balans. Det medför att många kommuner har ett generellt ”effektiviseringskrav” för skolan och bortser från faktiska behov. Inför höstbudgeten 2023 fann vi att det saknades 25 miljarder i skolans finansiering, vilket märks nu när skolor kan tvingas till att säga upp lärare, trots omfattande lärarbrist. Kommunerna har såväl olika ekonomiska förutsättningar som full frihet att välja olika ambitions- och finansieringsnivå för sina skolor. Under perioden 1998–2014 har skillnaderna i elevresultat mellan olika kommuner mer än fördubblats, vilket enligt forskning bland annat förklaras av ökade skillnader i kommunernas skolverksamhet.
2. Lärarnas meriter och fortbildning
   Åren efter kommunaliseringen avvecklades regelverket kring lärares behörighet, hur meriterna skulle värderas samt det statliga fortbildningssystemet för lärare. Parat med saneringen av de offentliga finanserna under 1990-talet, ledde detta till att antalet anställda på lärartjänster utan lärarexamen sköt i höjden. Lektorerna utraderades i princip ur svensk grund- och gymnasieskola. År 1995 fanns totalt 955 lektorer i gymnasieskolan, 2014 hade antalet minskat till 110 lektorer. Härefter har staten genom Lärarlyftet intervenerat för att återge lärarna mer kvalitativ fortbildning samt infört lönebidrag för att anställa lektorer. Utvecklingen går dock kräftgång då huvudmännen verkar sakna intresse. En fortsatt ökning av lektorer borde ske i hela skolväsendet, inte minst i förskolan.
3. Lärarnas löner
   Lärarnas löneutveckling var dålig även före kommunaliseringen, men därefter försämrades relativlöneutvecklingen markant. Karriärtjänstreformen och lärarlönelyftet har sedan i stort sett återställt de relativlöneförsämringar lärarna fick uppleva efter millennieskiftet, men har inte medfört någon uppvärdering av läraryrket därutöver. Däremot har reformerna bidragit till att försämra lönestrukturen för kollektivet. Lärarerfarenhet premieras allt sämre över tid, trots att forskning visar vilken betydelse det har.

Utjämningssystemet fungerar inte

Kommunernas skilda förutsättningar att finansiera skolan har försökt kompenseras med det så kallade utjämningssystemet som SKR i sitt remissvar uppger ”har fungerat väl”. Samtidigt ger flera av SKR:s medlemmar en helt annan bild. Ett exempel kan hämtas ur Bengtsfors kommuns remissvar till Kommunutredningen (SOU 2020:8).

De skriver: ”En geografiskt mycket stor Norrlandskommun med glest befolkningsmönster förväntas tillhanda välfärdstjänster med samma goda kvalitet och helst lika kostnadseffektivt som i Göteborgs innerstad. Det sker kompensation för bland annat geografiska, strukturella och socioekonomiska faktorer via inkomst- och utjämningssystemet, men inte i den omfattning som det kräver.”

Med över 30 års erfarenhet av kommunaliseringen finns skäl att på nytt ompröva ansvarsförhållandena mellan stat och kommun. Allt för länge har betydande kvalitetsskillnader tillåtits växa fram mellan kommuner, skolor och elever. Det statliga systemansvaret för skolan behöver öka och på sikt övergå i ett statligt huvudmannaskap. Någon annan trovärdig väg till ett likvärdigt skolväsende är svår att skönja.